West of Eden från Göteborg lyckas dock med den svåra balansgången att göra bra irländskinspirerad folkrock, från Sverige. Den lilla konsertlokalen vid Lödöse Museum är helt full, och den stämning som bandet lyckas vrida upp är inget annat än resultatet av ett riktigt gott musikerhantverk.
Ett exempel är ”Buttercup meadow”. Den börjar som en intim berättelse om ett kärleksdrama, men brister mot slutet ut i ett livsbejakade och rusigt parti med handklapp och ett fiolsolo som aldrig verkar ta slut. Jag skulle kunna skriva en hel del om det utmärkta ljudet, de snygga arrangemangen och att Jenny Schaub sjunger nästan som en svensk Lucinda Williams. Men det är ändå melodierna som är grejen med West om Eden. De välgjorda kompositionerna ger de enkla och glada texterna ett driv och en energi som smittar av sig på publiken.
En annan rolig grej är att West of Eden, trots att de verkar älska Irland så mycket, är lite grann som en spegelbild av den svenska mentaliteten. De gör inte så stora gester och skriker inte ur sig låtarna, men är väl förberedda och har bra ordning på allt. Mellansnacket är charmigt och underhållande, men det är inget väckelsemöte direkt.
Ibland kan det bli lite väl snällt och mysigt. I korta stunder får man samma känsla som av The Corrs eller Tullamore Dew-reklamen. Men melodierna driver hela tiden konserten vidare så att man vill höra mer, och det finns en väldigt ärlig ton i framförandet. West of Eden är kompetent mogenrock som får folk att må bra, och det är sannerligen inte illa. Så väl folkmusiknissar som popsnören bör kunna tycka riktigt bra om en låt som ”Jimmy’s van”, så in på Myspace med er och lyssna nu.
När: I går kväll
Var: Ljudaborg, Lödöse
Hur: Livsbejakande
