Jag var på en bröllopsfest när telefonen tog emot ett meddelande från TTELA:s fotograf Jerry Lövberg. Han hade varit på den så kallade Lantloppisen belägen på en gård mellan Koberg och Upphärad och påstod sig ha hittat en tavla som föreställde undertecknad. Den bifogade bilden var verkligen jag. "Grym målning", replikerade jag och fortsatte firandet.
Väl på jobbet följande vecka berömde jag Jerry för att tavlan såg så äkta ut och att han verkligen tagit sina Photoshopkunskaper till nya nivåer. Han förkunnade dock bestämt att tavlan sannerligen var äkta och faktiskt hängde på en vägg inne i en gammal ladugård.
– Här har vi jobbat ihop som fan det sista och det första som händer när jag väl är ledig är att du dyker upp i mitt liv ändå. Vi får åka dit och köpa den så får du se, dundrade Lilla Edet-sonen så att det skallrade i objektiven på skrivbordet.
När vi på vinst och förlust anlände till gården i fråga var Lina, dotter i huset, ensam hemma och TTELA:s konstjägare initierade omedelbart ett samtal till hennes moder Jeanette Olausson för att söka tillstånd att förvärva verket även om loppisen inte var öppen denna eftermiddag.
– Mamma, han på tavlan är här och undrar om det går att köpa den nu, sa Lina i telefonen och när den efterföljande förvirringen klingat av gavs det klartecken för affären och vi kunde träda in i Kobergstraktens eget Louvren.
Där hängde den, ett träffsäkert porträtt av mig själv fast ändå inte.
– Hur kan detta vara möjligt?, pressade jag fram, omtumlad av den starka upplevelsen.
20 kronor fattigare lämnade vi området med en styck oljemålning och två tillhörande monumentala frågetecken i bagaget. För vem var den mystiske konstnären – vars namn E Dahlin återfanns i målningens högra nederkant – och vem i hela världen var det egentliga motivet?
När jag visade tavlan för slumpvis utvalda personer rådde det i alla fall ingen tvekan om svaret på det sista spörsmålet:
– Det är ju du!, konstaterade allt från fyraåringar till pensionärer utan att tveka.
Fast alla hade fel.
Eva Dahlin är universitetsadjunkt i fri gestaltning vid Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg, och har dessutom en gedigen egen konstnärlig bana. Hon finns representerad på en rad platser och har flera separatutställningar på sitt cv. Efter att Eva fått en bild på undertecknad plus tavlan mejlad till sig, och efter att hon kommit hem från Färöarna där hon först befann sig – vilket i sig bidrog till en i det närmaste olidligt spännande väntan – kunde mystiken skingras.
– Intressant att se vad konsten kan ta för olika vägar. Den här historien höjer faktiskt värdet på den här målningen för mig, sa Eva.
Hon är för övrigt inte är helt obekant med TTELA:s område eller tidningen i sig eftersom hon sommartid vistas en hel del söder om Mellerud, och 1993 hade hon dessutom en separatutställning i Vänersborgs konsthall.
Det aktuella porträttet var ett rent beställningsjobb, utfört 1982.
– Minns att jag ville göra tavlan abstrakt färgmässigt, men realistisk när det gäller formen. Så det var ett sorts experiment och inte frågan om någon skönmålning. Det är ett porträtt av min styvmor, som inte lever längre, gjort till när hon fyllde 50 år.
32 år senare adderades ytterligare en dimension.
En väldigt oväntad sådan.
