Det är med spänning färden går mot Dalslands center i Håverud. Att få en lektion i den gamla glasblåsartraditionen och dessutom få prova på själv, är pulshöjande och unikt. Om verket sedan blir godkänt återstår att se.
Johnny Persson har drivit Dalslands glashytta, butik och kafé tillsammans med sin fru i 35 år. I dag finns det i runda slängar 100 aktiva glasblåsare i landet, och de flesta håller till i Småland, där Johnny själv arbetade en gång i tiden, Boda glasbruk.
Senare år har trenden med handblåst glas ökat och Johnny har märkt av ett uppsving.
– Det är en del som har blivit av med sina arbeten på grund av coronapandemin. Men här har försäljningen ökat. Hit kommer många turister, och det finns dem som beställer hela glasserviser.
Lokalen är gigantisk. Den är ljus och åtta meter högt i tak. Längst bort ligger verkstaden, integrerad med butiken där glasföremålen som han producerar säljs.
Det väsnas och Johnny vittnar om att ljudet inte är bra i det långa loppet. Han har trots allt 50 års yrkeserfarenhet vilket har påverkat hörseln till det sämre.
Värmen, skenet och faktiskt även (o)ljudet från ugnen skapar en exotiskt atmosfär. Johnny ska skapa en veckad skål och börjar förbereda arbetet.
Genom åren har Dalslands glashytta haft drop-in där allmänheten får prova på hantverket. Men sedan pandemin är det satt på paus eftersom glasblåsaren delar pipa med den som provar.
Men dagen till ära har en extra pipa plockats fram.
– Du ska göra en hängande glaskula, säger han och tittar på dagens praktikant – det vill säga mig. Att få vara designer för en dag, är inte illa.
Snabb process
Processen går i rasande tempo. Det är svårt att hänga med på vad som händer. Pipan snurras i ugnen och Johnny berättar samtidigt vad han gör och varför. Viktigt är, säger han, att värma pipan tillräckligt så att glaset fastnar. Ett tränat öga ser ganska snabbt när det är dags.
– För att få till det färgade mönstret använder jag smält glaskross, fortsätter han.
Det är fascinerande när han börjar jobba med den hängande klumpen, en sirapsliknande het massa som fångas på den uppvärmda pipan. Det ska inte vara för mycket och inte för lite. Därefter formas glasmassan mot ett välsbleck. Skapandet fortsätter lika intensivt tills en vacker vågig skål står placerad i kylugnen.
Snart är det dags att för ”praktikanten att göra sitt”. Miljön är varm, och det beror inte enbart på hettan från ugnen. Nervositeten gör sig påmind.
Först ska pipan värmas i den intensivt heta ugnen. En känsla av solvarm hud infinner sig. Det är varmt och ett steg längre ut känns bättre. Men Johnny manar på att gå närmare. Det känns tryggt att han är med och guidar.
Johnny hade redan förklarat hur pipan skulle se ut när den var redo för glaset. Men jag är för snabb och får värma den ytterligare. När den rätta glödröda färgen visar sig är det dags att lägga på glasmassan.
– Det kan vara lite svårt, förklarar Johnny när han erbjuder sig att göra det. Han får snabbt ”sirapsklumpen” på pipan.
In med pipan och glaset i ugnen. Den smälta glasmassan ska rullas för att få form. Det är svårare än vad det ser ut. Massan liknar en stor seg droppe och pipan måste snurras fortare.
– Inte så fort! I det här momentet är det många som tappar glaset. Titta hur massan rör sig och snurra i samma takt, säger Johnny.
Plötsligt greppar jag läget, och förstår hur jag ska göra. Det fungerar!
– Bra, så ska det se ut, berömmer Johnny.
Nu ska glaset blåsas. Lungorna fylls med luft och jag minns vad Johnny sa tidigare; ”En del tror att det är en blåsartävling, och tar i för kung och fosterland. Men blåser man för hårt tappar man kontrollen och glasmassan kan gå i golvet.” Därför blir det en lättare utandning, men det är inte tillräckligt. Blåser lite till. Och märkligt nog formar sig glaset. Jag fortsätter tills Johnny säger stopp.
Då tar han över och lägger på glaskrosset som ska bilda mönstret. Ny omgång i den heta ugnen. Processen med den snurrande glasmassan upprepar sig. Snabbt måste jag sedan ta mig till arbetsbänken och Johnny förklarar hur tången ska användas.
Men att samtidigt vrida pipan med vänsterhanden och arbeta med tången med höger, är svårt. Med assistans går det till slut.
Den mer komplicerade delen som att lossa kulan från pipan och göra kulans hänge lämnas över med varm hand till Johnny som under tiden ber mig vara beredd att öppna kylugnen.
– Nu handlar det om sekunder, förklarar han.
Några snabba steg och glaskulan hamnar på plats – uppdraget är slutfört.
Glad för det tas Johnnys vänliga ord emot.
– Det där gick ju väldigt bra. Nu får du komma hit om tolv timmar och hämta kulan.
Efter den här upplevelsen är respekten för tillverkningen av det unika hantverket om än större. Och funderingar på vad som är en utmaning för Johnny kommer.
– Vinglas. Då handlar om det tre tillverkningsdelar, och ibland förgyllt. Det kan vara lite mer komplicerat att få till, säger han.
Det förstås.
I oktober stänger Dalslands glashytta för säsongen. Förutom att ge såväl ugnarna som övrig utrustning lite extra kärlek i form av service, tar glasblåsmästaren med fru välförtjänt semester, och spånar på nya glaskollektioner.
I april öppnar glashyttan igen och förhoppningsvis kommer många fler få prova på att blåsa glas nästa år.
