Vilken start på vår segling mot Vinga fyrplats! Det här blir en fest för alla sinnen. Först: en mäktig doft av dalbränd tjära rullar emot oss, en ren luktsensation över Rivöfjorden.
– Doften står vi för, säger Staffan Claesson på Claessons Trätjära när jag slänger iväg ett snabbt mejl. Det är tågvirket i riggen som avger doften hela tiden. Jag tror vi räknade med att det förbrukades 10-15 ton till repslageriet under byggtiden och sedan har det gått åt åtskilliga ton till underhållet av all stående och löpande rigg.
Sedan: Ostindiefararen sticker fram bakom Svinholmarna. Det går undan. Tio, tolv knop med ”kinesiskt vitt om bogen” som Evert Taube skriver i ”Inbjudan till Bohuslän”. En armada av småbåtar ligger i kölvattnet på skeppet på väg mot Göteborg igen. Det är Nimbus, Uttern, Bayliner, Windy, Vindö, en liten koster med knattrig utombordare och alla möjliga båtar. Längst fram ligger Sjöräddningen och Polisen på linje så ingen kommer för nära.
Jag ser rätt in i kanonporten och så får vi en bredsida av skeppet utanför Älvsborgs fästning. Snart måste vi vända, annars kommer vi aldrig till Vinga. Det är tolv sjömil ut, men vår resa började egentligen mycket längre norrut. På Saltskär utanför Hamburgsund. Här står den egensinniga båken Saltskärs Käring. Överallt där man kan läsa om båken står det att den är ritad av Gustav von Heidenstam, chefen på fyringenjörskontoret. Men när jag råkade få syn på originalritningen stod det ett helt annat namn – fyringenjör Emil Karlsson.
Emil Karlsson, en rätt okänd fyrfigur, skymd av sin berömde boss. Så skrev jag i berättelsen om Saltskärs Käring (Vg 230226) och då kom det direkt ett mejl från Martin Grill.
– Inte okänd! Emil Karlsson har ju ritat Vinga fyr! Karlsson på fyren alltså. Jag är medlem i Vinga Vänner och det brukar bli en vecka varje sommar när vi tar hand om ön. Vecka 28 är jag och sambo ute med gänget på Vinga. Välkommen då!
En armada av småbåtar ligger i kölvattnet på skeppet på väg mot Göteborg igen.
Nu blev det lite tidigare. Jag träffar aldrig Martin Grill och Vinga Vänner, men ändå en fantastisk dag att besöka landets mest kända fyr med ett sanslöst högtryck parkerat rätt över ön. Vi är inte ensamma, tätt efter kommer polisbåten ”Tryggve” och lägger till i något ärende, lite längre ut ligger redan några segelbåtar och en trivsam julle i ek med styrhytt.
Vattnet i hamnbassängen skimrar i grönt, tjällen flyger tätt intill fören, graniten glöder på klipporna, smala cementerade stigar leder in över ön genom djupgröna ridåer av hagtorn, nyponbuskar, olvon, slån, kaprifol och jag navigerar med hjälp av en underbar karta från början av 1900-talet som jag fått av Sjöfartsverkets Tobias Johansson i Norrköping.
Kartan ger en tidsresa. Så här såg det alltså ut när Evert Taube växte upp på ön. En rad platser, byggnader, referenspunkter. Där är fyrmästarens hus, ladugården, fyrbiträdets hönsgård, bagarstugan, köksträdgården, fotogenboden, mistboden, signalstället, kanonplatsen, brunnen, lotsutkiken, kruthuset, irrgången.
Punkt 49 på kartan är öns centrum, högsta punkten, den storslagna fyren. Skapad alltså av Emil Karlsson, ständigt denne Emil.
Det är något med Karlssons formspråk på krönet av tornet som leder tankarna till Medelhavet. Plötsligt står jag i hettan på snäckformade Piazza del Campo i Siena igen och tittar upp mot det där tornet som är så likt Vinga fyr. Eller är det bara värmen?
Fyren står stadigt i grovhuggen Vingaporfyr och som av en slump blev den klar 1890, precis samma år som Evert Taube föddes och pappa Gunnar var fyrmästare på ön.
Tornet är 29 meter högt och har en stor lins från franska firman Barbier som höll till på Rue Curial i Paris, ett prestandamärke för fyreliten som gjorde Vinga till landets första linsfyr.
Förargligt nog är fyrtornet stängt den här tidiga junidagen. Och såklart även Taubemuseet i fyrmästarbostaden lite längre ner på ön. Men jag anar Evert Taubes närvaro överallt på ön. Vinga blev hans universitet, Mittens Rike, där pappa fyrmästaren var kung, ”mäktigare än ett statsråd eller polischef.” Här rufsar västanvinden ständigt om i håret, leder ständigt ut på nya äventyr på ön som hade allt.
Men ibland blir västanvinden farlig. I boken ”Många hundra gröna mil” ser Evert Taube en fullriggare från Arendal som styr in mellan Koholmen och Rågbådan ”några hundra meter från vårt hus, gick rakt på ett grund och försvann med man och allt på mindre än en minut. Jag såg tjugotvå seglare gå i kvav i den stormen. De som inte försvann låg utströdda längs kusten från Tistlarna till Pater Noster.”
Det blåser på Vinga. I vinterstormen 1911 går fyrmastbarken ”Svolder” på Lejenbrottet söder om Vinga och bryts ner. Och någon kanske minns 5 januari 1976 när en sydlig storm härjade över fyrön med 39 meter i sekunden, snudd på svenskt vindrekord?
Nu stiger värmen på Vinga, skeppshunden drar ner mot Gattulven. Mot vattnet, svalkan.
Här nere togs ju 1950 en av de mest kända bilderna av Evert Taube, insvept i tång och salt och äventyr med fyren och båken som perfekt bakgrund.
Det mesta andas frid och idyll i Evert Taubes Vingavärld och ibland får jag en fascinerande inblick i hans språkstudier på ön. Det handlar förstås om hur han lärde sig engelska genom att flitigt studera etiketterna på Denwars Old Scotch Whisky vilket gjorde att ”jag direkt kunde fortsätta mina språkstudier i Lighthouses of the world – världens alla fyrars bibel” som han skriver i ett brev på 1920-talet.
Se där en bildningsgång som nog bara en Evert Taube kunde lyckas med!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
