”Min son har aldrig varit i Afghanistan”

Efter flera års separation från varandra återförenades Fatemeh Vakilis och hennes två söner i Sverige. Men glädjen blev kortvarig. Förra tisdagen utvisades yngste sonen till Afghanistan. Ett land han aldrig varit i.

ANNONS
|

– När jag talar med Ruhollah i telefon försöker jag lugna honom och ge honom hopp. Han har ingen matlust, kan inte sova. Allt är konstigt och främmande. Han har aldrig varit i Afghanistan tidigare. Han har ingen där, säger Fatemeh Vakilis samtidigt som hon döljer ansiktet i sina händer och gråter tungt.

Hon anstränger sig för att kunna fortsätta berätta och Ali Taimory, som är tolk, väntar varsamt in henne.

– Han känner sig som en liten vilsen fågel. Litar inte på någon. Vågar inte ta kontakt med någon.

Det mörknar utanför salen där vi sitter. På den våta asfalten vid Migrationsverkets flyktingboende utanför Vänersborg ligger gulnande löv.

ANNONS

Tills för en och halv vecka sedan bodde Fatemeh Vakilis i ett rum här tillsammans med yngste sonen Ruhollah. Hans kläder hänger ännu kvar i garderoben. Fatemeh vill inte sluta hoppas på han ska komma tillbaka.

– Vi vill bara ha rätt att bo någonstans tillsammans under trygga förhållanden – utan fara för våra liv.

Tillhör Hazarerna

Familjens öde är präglat av förföljelse, våld och otrygghet. De tillhör den utsatta folkgruppen hazarer och flydde till Iran från Afghanistan när situationen blev för svår. Yngsta sonen Ruhollah låg då i sin mammas mage och föddes i Iran.

Men livet i Iran blev inte vad de önskat. Som hazarer från Afghanistan räknades de som andra klassens invånare. När Ruhollah började skolan blev han utsatt av såväl lärare som elever. Att han var duktig i skolan gjorde saken ännu värre och han fick ofta stryk. En dag blev han knivattackerad av några vuxna män så att han fick svåra skador, berättar Fatemeh.

Förföljelsen och utsattheten gjorde att många hazarer lämnade Iran. Makarna Vakilis tog beslutet att låta Ruhollah följa med andra som flydde. Han kunde inte få det värre än vad han hade, resonerade de. Det var 2009 och Ruhollah var nio år.

– Vi hade egentligen inte råd, men sålde allt vi kunde för att han skulle få det bättre.

ANNONS

"Trodde att han hade drunknat"

I början kunde de hålla kontakten, men efter ett tag hörde familjen inte längre något från honom.

– Jag trodde att han hade drunknat i Medelhavet. Så många nätter jag drömt om honom och vädjat att han ska ha klarat sig och fått ett gott liv. Så efter sju år lyckades vi hitta varandra.

Ett knappt år efter familjens återförening får Ruhollah beskedet om att han inte får stanna i Sverige. Han ska utvisas till Afghanistan.

– När vi äntligen träffas så deporterar de honom.

Fatemeh torkar sina tårar med sjalen och fortsätter berätta: Ruhollahs tre år äldre bror flydde till Sverige när han skulle tvingas in i den iranska armén. 2014 fick han asyl här.

Mamman och pappan flyttade tillbaka till Afghanistan. Men förföljelsen fortsatte och pappan mördades av talibaner, säger Fatemeh.

– Och utan jobb och ekonomiskt stöd behandlas ensamma kvinnor som slavar. Man blir som föda åt gamar.

I december 2016 lyckades Fatemeh ta sig till Sverige där äldste sonen fanns.

Hon hade så när som gett upp hoppet om att någonsin återse Ruhollah. Men brodern letade efter honom på sociala medier och frågade efter honom bland vänner och landsmän. Till slut hittade han honom.

– Min äldste son berättade att han hade ett glädjebesked. Jag kunde inte tro det var sant när han sa det. Det var en obeskrivlig lycka. Jag trodde jag hade förlorat Ruhollah för alltid.

ANNONS

Gick i skolan

När Ruhollah fick reda på att hans mor och bror fanns i Sverige hade han fått avslag på sin asylansökan och rest till Norge. Nu bestämde han sig för att återvända och överklaga sin ansökan.

– Vi var så glada när han kom hit. Hela livet var underbart. Han gick i skolan. Vi skulle börja på SFI. Vi trivdes. Vi hade hopp, framtidsplaner. Lust och glädje. Tills beskedet kom att han skulle utvisas.

Fatimeh Vakilis väntar själv på besked på sin asylansökan, som hon överklagat efter att ha fått nej.

– Nu är det mörker. Mitt inre håller på att slitas isär. Jag tror inte svenskar är medvetna om läget i Afghanistan och vilket inflytande talibanerna har i hela samhället där.

ANNONS