Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/5

Mutanen gräver bland sina rötter

Är det blodet eller jorden som avgör vilka vi är och var vi hör hemma? Det är frågor som bildkonstnären Helena Mutanen ställer sig i sin nya utställning Besvärjelser som öppnar idag.

Utställningen, som är vårens sista på Konsthallen, är en fortsättning på det projekt där Helena Mutanen under flera år har utforskat frågor om ursprung, tillhörighet och religion.

En vecka innan vernissagen är hon på plats i Trollhättan för att installera sina verk. I konsthallens mitt faller ljuset från takets fönster över två stora, mörka textilskulpturer, en hängande och en stående.

– Utmaningen är att hitta en intressant men enkel form som kan rymma många olika betydelser, säger Helena Mutanen.

Den hängande skulpturen, långa vaxade rötter som förgrenar sig och bildar två ben, har fått namn efter den princip som styr medborgarskap i till exempel USA.

– I flera länder utanför Europa får du automatiskt medborgarskap, du förankras, i det land där du föds. Med benen kan man förflytta sig och ta sina rötter med sig dit man går.

Det andra verket, ett anatomiskt hjärta med vener och artär, symboliserar i stället blodsbandens betydelse för tillhörighet. I Sverige och Europa ärver vi våra föräldrars medborgarskap.

– Jag har alltid tyckt att det är väldigt märkligt. Jag föddes i Sverige men mina föräldrar var finska medborgare och därför fick jag samma medborgarskap som dem, säger Helena Mutanen.

I augusti 2011 besökte hon sin mammas barndomstrakter i Karelen. Det hade då gått trettio år sedan Helena senast var där, och resan har inspirerat till flera utställningar där identitet och tillhörighet stått i fokus.

I en del av Konsthallen visas fyra intervjufilmer, där Helenas mamma berättar om uppväxten i Karelen, historier som genom berättartraditionen bärs med in i nutid.

– Karelen är en ganska öde och isolerad plats med starka traditioner. Jag har varit väldigt fascinerad över den mystik som finns kring kulturen. Berättelserna handlar om hur de levde då men kan samtidigt ses lite som en framtidsdystopi, säger Helena Mutanen.

– Man blir mer medveten om den här typen av frågor när man själv får barn men när jag tittar på mina tidiga verk i dag kan jag se att det är något jag burit med mig även i dem.

Hjärnan och hjärtat som organ är former som tidigt fick plats i hennes skapande. Under utbildningen på konsthögskolan fick hon delta i en dissektion av en människokropp på Karolinska sjukhuset.

– Det påverkade mig starkt och som form är organ väldigt fascinerande. Kroppens inre organ är vad vi materiellt består av och hjärnan är en betydelsefull del av vår identitet, vilket hör till utställningens tema.

I sina installationer och skulpturer experimenterar hon med kontraster mellan olika material, till exempel det metalliska mot det organiska, men också med det gamla och det nya. Och precis som människors identiteter, kan också konstverken förändras med tiden.

– Den här har vuxit under årens gång och fått flera färgnyanser, säger hon och visar de hängande jätterötterna, som vid en närmare titt skimrar i gröna och mörkgrå nyanser.

Det vaxade textilhjärtat, som hon från början skapade till skulpturparken Pilane på Tjörn, ska senare i år byggas ut med sjögräs och placeras i en å i Norrtälje.

– Det är det jag gillar med skulptur och installationer. Det är fritt och jag behöver inte binda mig till något material.