40 år av galna minnen och olydiga elefanter

Kerstin tappade tänderna. Per trillade ner på en man i publiken. Claes flög upp på andra balkong. Nog har det hänt en del på 40 år med Galenskaparna och After Shave.

ANNONS
|

I helgen firar GAS, som de brukar förkortas bland hardcorefansen, jubileet med filmpremiär, scensamtal och lite annat på hemmascenen Lorensbergsteatern. Det blir inget showande på scen och mycket talar för att vi inte får se något nytt med dem framöver heller.

40 år. Det är lång tid. Och Galenskapartrion, Kerstin Granlund och bröderna Claes och Anders Eriksson, har varit i gång ännu längre. Bröderna Eriksson gjorde sig redan under uppväxten hemma i Trollhättan kända som showmän av stora mått.

Oftast var det, då som under succékarriären, storebror Claes som skrev och Anders som stod för själva framträdandet.

”Min första show, Kabaré Solo, fick jag i julklapp av Claes när jag gick i sjuan. Det var sex låtar, en kasse rekvisita och en t-shirt där Claes själv hade målat dit showens namn”, berättade Anders när vi sågs i Trollhättan häromåret.

ANNONS

Det var långt ifrån vårt första möte. Det allra första ägde faktiskt rum just 1982, året när Galenskaparna och After Shave skrev första kapitlet i en del av den svenska nöjeshistorien. Och dessutom året när jag gjorde min debut som reporter på Trollhättans Tidning.

Det kan förstås lika gärna ha varit 1983 vi sågs, ni vet hur det är med tidsuppfattning. Och minnet ibland … En iskall morgon var fotograf Roger Lärk och jag hur som helst på plats vid kanalen, där de tre humoristerna satt i en roddbåt (!) för att spela in en av scenerna i en reklamfilm om Trollhättan. Lite starstruck blev jag allt av att stå öga mot öga med en del av gänget som nyligen haft premiär för revyn ”Skruven är lös”. Den första efter att de slagit sig ihop med grabbarna i After Shave.

”Ring maj sän!”

I revy nummer två, ”Träsmak”, dök legendaren Roy upp för första gången. Det var också första gången den legendariska repliken ”ring maj sän” lät sig höras. I samma sketch fick vi också höra Roy (Anders) vräka ur sig "Ut med dig Schlaschla, här får du inte pissa!", en replik som inte fanns i manus utan som Anders uppfann i stunden.

ANNONS

"Schlaschla finns i verkligheten. Han bodde i Bäckelyckan och hette faktiskt Roger. Jag har förresten hört att han blev bilmekaniker sen – det är ju väldigt roligt!”, berättade Anders häromåret.

Just det där att hämta inspiration från födelsestaden har varit något av bröderna Erikssons signum.

Roy är ett av exemplen på det och han är flera figurer i en. En sketch på en årsfest för Trollhättans IF, där Anders använde klubbens legendariske materialförvaltare "Loten" som förlaga, blev ursprunget till rösten.

”Sedan tvistade jag till den lite till och lånade även från andra håll och vips så fanns Roy. Den här stan har ju hjälpt till en del, jag har hämtat mycket härifrån, från tjötet i omklädningsrummet”, avslöjar Anders.

Fotbollsparalleller

Han fick uppenbarligen flashbacks till livet som fotbollsmålvakt den där dagen på Backamo flygfält 1987 också. De sista scenerna till gängets första film, ”LEIF”, skulle spelas in och till storebror Claes förfäran fick Anders syn på en fotboll och tog snabbt plats mellan två tillfälliga målstolpar.

I finskor och mörk kostym förvandlades ”direktör Volt” framför våra ögon till målvakten Anders Eriksson, som gick in för sitt uppdrag med liv och lust. Ända tills Claes spände ögonen i honom och röt till.

Snart var de vänner igen och enades om att deras jobb har många likheter med att spela fotboll.

ANNONS

”Att vara scenartist är som att spela fotboll ungefär. Innan matchen sitter man i omklädningsrummet och laddar upp. När den väl börjar kan det gå hur som helst. Ibland vill man ha bollen själv hela tiden, andra gånger vill man lira vänsterytter och bara gömma sig bakom motståndarbackarna.”

Historiska dribblingar

Ibland vill man gärna dribbla bort sina medspelare också. Kolla gärna in sketchen ”Hamlet” (en av mina personliga favoriter) från revyn ”Cyklar”. Där är det på god väg att spåra ur när Knut Agnred plötsligt utmanar Claes på replikduell, helt utanför manus. Sådana ögonblick har det blivit en del genom åren. Och visst är det konstigt att vi som tittar på tycker att det blir ÄNNU roligare då på något sätt?

Annars har mäster Claes inte haft några större problem att leverera serveess i replikform till sina kolleger. Mer än en gång har man frågat sig, precis som hans egen rollfigur Allan Preussen gör, ni vet han med fåtöljen i ”En himla många program”, efter att Farbror Frej har varit på besök: Var får han allt ifrån?

”Haha, det vet jag inte. Hasse Alfredson brukar säga att han får allt från en liten fabrik i Tyskland, men jag har inte hittat den, så jag översätter ryska lokalrevyer, för dem är det ingen som har sett här”, svarade Claes vid ett av våra många möten och samtal genom åren.

ANNONS

Gossebollmössor och löständer

Den tredje Trollhättelänken i kedjan, Kerstin Granlund, har nog satt någon form av inofficiellt världsrekord i antal kvinnoroller – och i antal OLIKA kvinnoroller. Hon bjussar gärna på roliga incidenter från alla år på scen och en av hennes egna favoriter är från andra akten i ”Grisen i säcken”.

Hon spelade en högljudd amerikanska som tillsammans med sin familj besöker vad de tror är sina svenska släktingar i Värmland. På gården med den trilskande fontänen där de flöjtspelande (nåja …) barnen i gossebollmössorna bor. Ni som vet, ni vet.

Kerstin hade löständer för rollens skull – men i just den här föreställningen hade hon plötsligt inte det.

”Garnityret var utslitet efter några hundra föreställningar och mitt i en replik lossnar det, flyger i en elegant båge och landar i plastgräset. Knut, som spelar min son, är snabbt med på noterna och börjar krypa omkring på alla fyra för att leta. Han hittar tänderna efter en stund, reser sig upp, torkar av dem och lämnar tillbaka dem med en bugning. Då jublade publiken”, berättar Kerstin med ett gapskratt.

Olydiga elefanter

Det är de små, små detaljerna som gör det, kan man säga. Och det här gänget berättar mer än gärna om incidenter. Det går inte att räkna alla gånger där ett samtal som börjat lugnt och städat har varit på väg att balla ur när de triggat varandra att berätta om sådant som inte gått enligt plan och de skrattar så att tårarna rinner. Som när elefanterna inte ville lyssna på sin regissör och gå dit Claes Eriksson hade tänkt sig under inspelningen av filmen ”Monopol”.

ANNONS

Eller som när Per Fritzell ramlade ner från ”gungan” i det smått vansinniga numret ”Les garcons de la plage” (franska Beach Boys) under ”30-årsfesten”. Och det föll sig inte bättre än att han landade mitt i publiken, på en man från Laholm – som bröt nyckelbenet. I alla fall om man ska tro upphovsmännen själva.

Gungtillbud

Apropå just det numret, så uppstod en väldigt speciell situation under gästspelet i Stockholm. De drabbades av flera sjukdomsfall, så inför en av föreställningarna stod Anders, Claes och Jan Rippe inför valet att ställa in eller att spela showen på tre personer.

”Det är nog det mest vansinniga jag har varit med om! Vi satte oss ner för att prata igenom hur vi skulle lägga upp det hela. Claes tog fram papper och penna och frågade: Vad ska vi prioritera? ”Beställa en ambulans”, svarade Rippe blixtsnabbt. ”Ok, beställa en ambulans”, sa Claes och skrev” berättar Anders med ett gapskratt.

När det några timmar senare var dags att genomföra ”Les garcons de la plage” skulle Anders och Rippe gunga Claes i den gunga som snotts ihop av de långa röda tygstycken som inramade numret. När de repade under dagen gick allt enligt plan, men när det sedan blev skarpt läge tog adrenalinet plötsligt över huvudrollen.

ANNONS

Meningen var att Claes skulle gungas ut över de första bänkraderna med publik, lugnt och fint. Men taggade av stunden tog de båda andra i lite mer, ja till och med väldigt mycket mer – och Claes fann sig plötsligt på väg förbi kristallkronan och upp mot publiken på andra balkong på Oscarsteatern.

Claes gav upp ett illtjut under flygturen, men höll sig lyckligtvis kvar i sin gunga och undkom (liksom publiken) oskadd. När detta scenminne berättades för undertecknad tog det herrarna flera minuter att samla sig från skrattattackerna efteråt.

Guldgruva

OM det nu är så att det är färdigshowat med nya produktioner från Claes Eriksson & Co, så är det bara att rikta ett vördsamt tack till dem för de senaste 40 åren. Och att tacka sin lyckliga stjärna för att den humorskatt de har skapat tillsammans finns förevigad i alla format som tänkas kan. Så skulle någon drabbas av GAS-abstinens, så finns det en guldgruva att hämta tröst i.

(Några av) Mia:s favoriter:

”Hamlet” ur Cyklar.

”Aktersnurran” ur Macken.

”Barkisbagarn” ur Macken.

”Hembygdsföreningens ordförande” ur Stinsen brinner.

”Invigning” från turnéerna Resan som blev av och Det ska va gött å leva.

”Adam & Evert”, Cyklar.

LÄS MER:Tillbaka på mammas gata – "Den här stan har ju hjälpt till en del"

LÄS MER:Kerstin Granlund: ”Jag har spelat dotter, fru och mamma till alla i gruppen”

ANNONS