Året är 1977. En 19-årig Benny Larsson kör truck på den nu sedan länge nedlagda industrin Stridsberg & Biörck i Trollhättan.
Det finns två typer av truckar. En mindre eldriven variant som används inomhus och en större som nyttjas utomhus.
– Det fanns en dosa med säkert femton olika lampor med stationer som blinkade dit man skulle åka. Det lyste alltid en åtta, nio stycken samtidigt. Det tog aldrig slut, jag blev helt tokig. In och ut och hämta, fram och tillbaka både inne och ute, berättar Benny nu nästan ett halvt sekel senare.
Den unge herr Larssons hjärna går för högvarv när han far runt och utför de aldrig sinande uppdragen. Nånstans blir det kortslutning i huvudet.
För nu är Benny på väg in i den mindre porten.
Med den stora trucken.
I full fart.
Det tar tvärstopp.
– Hela porten bara rasade och förstördes. Jag stängde av trucken, gick upp till förmannen, la mitt kort på bordet och sa att jag slutar nu. Är det nåt du ska ha betalt för får du höra av dig, sa jag. Sen satte jag aldrig min fot på det stället och hörde ingenting heller. Det var inte min grej att vara där.
Därför blev det ”Boll”
Ett yrkesliv senare kan man konstatera att efter kraschen i porten öppnades dörrarna till helt andra världar. Benny började arbeta som fritidsledare 1979 och något år senare hade han förärats det sedermera så berömda smeknamnet ”Boll”.
Hur det kommer sig?
Svaret beror på vem som ställer frågan.
– Till mina barn säger jag att det beror på min fantastiska bollkänsla. Kicka tre då, säger de men det klarar jag inte av, haha. Sanningen är att namnet kommer sig av att jag alltid hade afrohår, och en tid under min afroperiod skaffade jag även skägg så jag blev precis som en boll. Så ungdomarna på fritidsgården började kalla mig Benny ”Boll”.
Vi träffas på Folkets hus kulturhuset i Trollhättan, platsen där Benny jobbade i nästan 27 år och kunde sätta titeln nöjes- och arrangemangsansvarig på visitkortet.
Han är inte helt komfortabel med att vara föremål för ett reportage modell större, men allt för konsten så att säga.
– Jag tycker inte om att stå längst fram utan vill snarare vara en av orsakerna till att de som gör det har så bra förutsättningar som möjligt. Men min roll på Folkets hus gjorde att jag var tvungen att kliva fram, det går ju inte att presentera ett band från garderoben.
När vi möts har Benny precis formellt sett redan gått i pension, men är kvar som timanställd ett tag till.
– Det finns inget yrke jag hellre skulle velat haft än detta. Det absolut bästa har varit kontakten med alla besökare. Ingen lön i världen kan överträffa positiv feedback. Och jag kommer sakna arbetskamraterna, man blir ju som vänner, säger han.
Engagerad fritidsledare
Undertecknad har träffat intervjupersonen otal gånger under årens lopp, från 1980-talet och framåt. I diverse sammanhang och roller. En sak är säker: Det finns ingen som Benny ”Boll”.
Den nyblivne pensionären jobbade som fritidsledare fram till 1992, till största delen på Kronogårdens fritidsgård, och de åren ligger honom mycket varmt om hjärtat.
– En fantastisk tid och minnena jag har från den tiden blir jag påmind om än idag. Jag träffar väldigt många idag av de jag jobbade för på den tiden. Det är helt otroligt, de flesta är över 50 nu. Jag älskade dem allihop, säger han.
Bennys bakgrund inom musiken och det stora intresset för att skapa blev ett verktyg som gav många av ungdomarna ett nytt sätt att uttrycka sig och med det också självförtroende.
– Min roll var att vara med och se till att intresset inte var att förstöra och dega, utan skapa en ljus bild av framtiden och att det är gott att leva.
Benny jobbade ofta med personer som hade det struligt på olika sätt, och tog sig an dessa på ett högst personligt sätt. Samarbetet var tätt med socialtjänst, polis och fältenheten.
– Man måste kunna ta till sig människor i hjärtat. Döm inte folk efter utseendet, då gör du bort dig. Stukade människor kan vara svårhanterliga, men jag märkte att det handlade till hundra procent om personer med stora hjärtan och jag tror att de kände en trygghet i att det fanns en ärlighet i det jag gjorde, säger han.
Från blöta sovsäckar till himmelriket
Benny har inte heller varit främmande att improvisera fram lösningar när nöden så krävt. Som den där gången cirka 1980 under en kanothajk med Sylte fritidsgård i Dalsland.
Det regnade från första dagen och så småningom la sällskapet till vid en liten ö utanför Bengtsfors.
Stämningen hade stadigt sjunkit och nu var botten nådd.
– Fy fan, det var blöta sovsäckar och allt sånt där. Då sa jag till två stycken att ”kan inte ni åka in till hotellet och kolla om det finns några lediga rum”?
Spejarna återvände med ett positivt besked, det sargade sällskapet lämnade det blöta naturlivet och förvandlades helt sonika till hotellgäster.
– Det var som att komma till himmelriket från kylan. Vi beställde varm choklad, smörgås och de satte på bastun. Sen skulle vi hem dan efter, men det var ingen fan som ville åka. Det var ju toppen det här.
Planen var att lösa det ekonomiska med att ungdomarna skulle sälja lotter hemma i Trollhättan. Benny själv spelade dessutom piano i hotellets lounge medan en hatt skickades runt bland gästerna.
– Fick väl in en sex-, sjuhundra på det. Men det räckte ju inte på långa vägar. Och när vi kom hem blev det inga lotter sålda så Sylte fritidsgård fick ta det där ...
Magasin 15 öppnade
Kampen för att få till stånd ett musikhus i Trollhättan var mångårig och efter många turer fram och tillbaka fattade politiken beslutet om att det gamla varmbadhuset på Magasinsgatan i centrala Trollhättan skulle byggas om för ändamålet.
1992 lämnade Benny Kronogårdens fritidsgård och var med i staben som jobbade med att förverkliga planen. Magasin 15 slog upp portarna våren 1993 och var en mycket viktig plats för skapande ungdomar fram till att N3 blev verklighet.
– Perioden på Magasin 15 var också fantastisk, att få vara med och bygga upp något är otroligt roligt. Det blev nya människor att lära känna och nya verksamheter, som Mediamagasinet. Jag hjulade nästan till jobbet varje dag, säger Benny och viftar energiskt med händerna för att understryka sitt uttalande.
Under den här perioden skulle Benny åka på semester till Los Angeles för att hälsa på Jörgen Carlsson, kronogårdaren som numera spelar bas i Gov’t Mule.
Problemet?
– Jag gillar inte att flyga, erkänner Benny.
Vännen och musikerkollegan Anders Lundholm engagerades som chaufför till Landvetter.
– Som vanligt hade jag en kvarting Kaptenlöjtnant med mig i bilen för att ens kunna tänka mig att gå in i terminalen. Men det räckte inte. När man har den här fobin ... brännvin tar inte på en.
Den tänkte USA-resenären hade med sig ytterligare dryck som stadigt inmundigades i bilen på Landvetters parkering medan han rökte frenetiskt genom den nedvevade rutan.
Tiden gick.
Missat plan blev ny plan
Lundholm manade på sin passagerare att det nog började bli dags att checka in eftersom planet snart skulle lätta.
”Jajaja”, replikerade Benny och inte heller när Lundholm upplyste om att det blott var fem minuter kvar och att han inte skulle hinna blev det fart på ”Bollen”.
– Jag svarade att ”jodå, ska bara ta en sup till”.
Fem minuter gick.
Och fem till.
Tiden hade obönhörligen runnit ut.
Bennys kommentar:
– Vad bra!
Att återvända till Trollhättan med svansen mellan benen lät sig dock inte göras.
Den av Kaptenlöjtnant nu tämligen marinerade Benny ”Boll” delade ut en ny order till chaufför Lundholm:
– Kör mig till Centralstationen. Nu ringer du Jörgen och säger att jag inte kan komma, och så säger du inget till nån annan. Vi låtsas att jag är i USA.
En ny plan hade utkristalliserats.
– Jag klev på tåget till Stockholm, tog in på ett fint hotell, bodde där en vecka och låtsades att jag var i Los Angeles. Sen när jag kom hem berättade jag det för alla. Mådde lite skit ett tag för att jag inte åkte, men hade det ändå rätt bra, åt fina middagar och så. Jag gjorde slut på pengarna i Stockholm i stället.
Till Folkets hus
Även om det blev händelserika och spännande år på Magasin 15 började Benny ett nytt jobb i januari 1997.
– Jag är nog inte den bästa gubben på att förvalta och driva utan är mer för att bygga upp. Därför kändes det rätt naturligt när Lennart Derehag, som var vd på Folkets hus då, hörde av sig och erbjöd mig att jobba där.
Ett av de första uppdragen var att få fler ungdomar att söka sig till huset, vilket lyckades, och under åren var Benny involverad i tusentals arrangemang av vitt skilda karaktärer och med olika målgrupper.
Under åren har kontakterna varit otal med kulturarbetare av alla slag, föreningar, produktionsbolag och besökare.
– Det ena har gett det andra och min roll har från början varit att skapa verksamhet som folk vill ha. Men min bakgrund låg inte i det kommersiellas tecken. Mottot har aldrig varit att ju fler folk ju bättre, säger han.
Hans efterträdare Marcus Rudström är sedan länge inne i verksamheten, och Benny menar att de är helt olika som personer.
– Han har jobbat här i ett par år nu och är fantastisk med en väldig känsla för vad som går bra. Vi är helt olika som personer. Han har tjänat pengarna och jag gjort slut på dem, skrattar Benny.
Flinck fick feeling
En scen som Benny talar extra passionerat om är Kulturbaren, som med åren kommit att bli en mycket populär både bland besökare och artister.
– Först ut var Kung Kaktus i oktober 2000, och sen har det fortsatt. Kulturbaren ligger mig väldigt varmt om hjärtat och är något som jag med stolthet kan säga att jag varit med och skapat.
Att få Benny att plocka fram den bästa bokningen under alla dessa år är förstås inte det allra enklaste med tanke på den enorma mängd det handlat om. Men en kväll som för evigt etsat sig fast är när Thorsten Flinck med band skulle framträda i Hebeteatern.
Musikerna var på plats men ett elakartat snöoväder förpestade trafikläget och gjorde att huvudpersonen själv var rejält försenad. En alltmer stressad arrangemangsansvarig fick löpande informera den väntande publiken om Flincks status.
– ”Vi har kontakt med honom, han är på väg”, kunde jag meddela. Till slut kom han, två timmar försenad, och klev ur bilen barfota. Han hade suttit och rivit sönder tidningar så hela bilen var full i pappersbitar, minns Benny.
Så småningom kom konserten igång, och den var slut en bra bit efter midnatt.
Men tiden var inte kommen för att runda av.
Flinck hade ett sista ess i rockärmen att spela ut, som en sorts kompensation för att folk fått vänta.
– Innan han gick av scenen ursäktade Thorsten sig för att han varit så sen. ”Ni får ge mig en kvart så ska jag spela Doktor Glas för er”. Vi visste ingenting. Nu?
Det något oväntade extranumret tog alla på sängen, men en stund senare var Flinck igång med att leverera Hjalmar Söderbergs klassiker som blivit något av hans paradroll.
Från början till slut.
Med stringens.
Mitt i natten.
– Salongen var fullsatt, det var kanske två som gick hem, och den föreställningen är den jag kommer ihåg mest av alla. En av de roligaste kvällarna så här med facit i hand. Thorsten har varit här flera gånger och han älskar mig, i alla fall efter föreställningarna.
Avsked med massa musik
En minnesvärd kväll lär även äga rum den 4 maj när det anordnas en avskedsföreställning för Benny på Folkets hus.
Som musiker har han figurerat i otal sammanhang genom åren. Några exempel är duon med Jan Sikking, allsången i Lunnen, Showab, Cold Sweat och Archie.
Avskedsaftonen innehåller en rad inslag och bland annat kommer Benny uppträda med sitt gamla proggband Bob Dildo.
– Att fronta ett helt set, det blir första gången på 35 år. Det kommer bli en väldigt speciell kväll och alla som kommer har jag på något sätt en relation till.
Nu väntar en ny bollbana, och det lär inte bli några problem att fylla dagarna. Benny kommer vara fortsatt engagerad i konsten på Folkets hus, och dessutom blir det styrelsearbete i både jazzföreningen och teaterföreningen.
Och så kommer det finnas mer tid för det egna skapandet.
För ett drygt decennium sedan började han ägna sig åt målandet mer på allvar, uppmuntrad av vännerna Jörgen Stigh och Jonny Forsström. För tre år sedan stod den egna ateljén hemmavid klar.
– Det är i konsten jag får mina kickar. Den har tagit över mig fullständigt och jag fått så otroligt bra respons. Till mina barn säger jag inte att jag ska bli pensionär utan bara att jag byter jobb. För nu är jag konstnär på heltid.
Benny Boll tackar för sig
Avskedsföreställningen äger rum på Folkets hus kulturhuset den 4 maj.
Under kvällen återuppstår Bennys gamla proggband Bob Dildo, som förutom huvudpersonen själv utgörs av Johanna Lilja, Ulf Högberg, Anders Lundholm, Glenn Saxin och Daniel Lundholm.
Kvällens husband består av Johan Axelsson, Ulf Högberg, Anders Lundholm, Urban Löfgren och Jonas Torrestad.
Gästartister är Jessica Andersson, Jan Sikking, Malin Holm, Mikael Strandlind, Anders Jacobsson, Jörgen Lindberg och Mikael Teger.
Bennys konst kommer att visas i Konstpool under kvällen.
