Meningarna, är korta, ofta upprepande. De handlar om vädret, vad hon äter, att "Dallas" visas på tv, vem som har varit på besök och vem som inte har det. Anteckningarna skildrar ensamheten hos en hemmafru i Husum som inte längre har vare sig barn eller man i huset.
Siri Johansson började skriva dagbok, eller snarare loggbok, när maken dog 1990. Den 1 januari 1992 skriver hon: "3 gr varmt. Värsta storm, 40 sekundmeter, halka, källardörren och altangrinden blåste ner och bara slog, ensam hela dagen. TV 2 fungerade inte. Rädd! Svårt med ensamheten och oro i bröstet, saknar min Ernfrid varje dag. Sover ofta dåligt."
Mer och mer religiös
I takt med att vännerna dör och Siri Johansson blir allt äldre handlar anteckningarna mer och mer om ensamhet, hälsoproblem och böner till Jesus.
- Det är fascinerande att när man åldras blir den inre världen allt större medan den yttre tunnas ut och försvinner. Vi visste att hon var troende men det var inget som hon pratade om eller som varit uppenbart i vårt hem, säger Sven Teglund, som är son till Siri Johansson och den som har satt samman ett urval av hennes anteckningar till boken "Ensamheten värst".
Sven Teglund förklarar hur han i och med detta har kommit närmare sin mamma och hennes melankoliska sida. Men framförallt hur han fick en ny syn på sitt eget liv och tidens gång genom mammans anteckningar om livet.
- Dagarna är nästan exakt likadana varje dag, med små förskjutningar. Man märker inte varje dag att tiden går, att man blir äldre. Jag kan tänka att hon slösade bort många dagar på att inte ta tag i problem utan hoppas att någon annan ska lösa dem – Jesus eller doktorn eller hörcentralen.
Ärvde anteckningarna
Dagboksanteckningarna tar slut den 21 april 2010, mitt på en sida, efter att Siri Johansson drabbats av en stroke och avlider. Ett par år senare hittar Sven Teglund en kartong med hennes vita, virkade dukar i som han har fått ärva. Siri virkade ständigt, som tidsfördriv och för att dämpa oro. Sven, som är konstnär, får en ingivelse att måla av moderns virkningar som akvareller.
Det är i samband med det som han tar sig tid att läsa moderns dagboksanteckningar och så småningom bestämmer sig för att sammanställa dem till en bok. Siri Johansson var stolt över sitt skrivande och ville att sonen Sven skulle ha dagböckerna efter hennes död. Även om de aldrig pratade om att publicera dem så är Sven Teglund övertygad om att hon skulle ha varit stolt även över det.
- En del var att jag ville uppmärksamma hemmafrun och det kvinnliga hantverket. En annan del är det allmängiltiga i att åldras eller att vara nära äldre personer. Många anhöriga känner dåligt samvete och otillräcklighet. Och många äldre upplever ensamhet som ibland kanske är svår att göra något åt. Jag hoppas att boken kan väcka tankar: Vad betyder sockarna till jul? Kan vi göra mer? Hur har vi byggt upp äldreomsorgen?
