Filmrecension: Aniara

För att ta det snabbt i ordning: Harry Martinsons versepos ”Aniara” kom 1956. Några år senare hade det omvandlats till opera med musik av Karl-Birger Blomdahl. 1960 kom operan i en tv-version, och den har under åren satts upp i en rad länder runtom i världen. "Aniara" har sedan dess gjorts som teaterföreställning, som balett, som konsert och mycket mera. Men den har aldrig tidigare filmatiserats. Förrän nu.

Handlingen är enkel. Rymdskeppet Aniara ska föra de överlevande från en förödd Jord till ett nytt liv på Mars. En olycka gör att skeppet förs ur kurs och dessutom förlorar styrförmågan. Skeppet glider nu bort med det okända, utan att någon ombord kan göra någonting åt det.

Symbolik för människans färd mot undergången, en undergång som man inte kan förhindra? Självfallet. Och en resa där de många åren får människans både sämsta och bästa sidor att komma fram.

I dessa dagar, som av många sägs vara civilisationens sista och där klimatförnekarna gör sitt bästa för att se till att undergången kommer, har ”Aniara” aldrig varit mer passande. Och denna av Hugo Lilja och Pella Kågerman regisserade film är riktigt bra, en allt otäckare och alltmer klaustrofobisk färd mot den givna undergången.

Gjord på en relativt liten budget är filmen förvånansvärt snygg och tilltalande. Interiörerna i rymdskeppet är till stor del filmade på en passagerarfärja – och varför inte? Det ger passagerarna möjlighet att roa sig med spel och underhållning medan de försöker intala sig att allt nog kommer att gå bra till sist. Parat med bilderna från rymden gör det att ”Aniara” inte behöver skämmas inför någon multimiljondollarfilm från Hollywood – men man kan nog förutsätta att en Hollywoodfilm inte skulle innehålla en sexorgie med en närbild på en erigerad penis.

Skådespelarna är både proffs och amatörer och några gånger märks det på de sistnämnda. Fast det stör inte så mycket – jag glömmer det inför dystopin, inför den eventuella möjligheten av att vi alla just nu befinner oss ombord på något som kommer att bli en sarkofag som far fram genom rymden utan något liv i sig. Huvva.

Gunnar Rehlin

TT