Filmrecension: The hitmans bodyguard

En vitrysk diktator vid namn Dukhovich (Gary Oldman) står åtalad för grovt folkmord i Haag. Den ende som kan fälla honom är yrkesmördaren Darius Kincaid (Samuel L Jackson), som har gått med på att vittna i utbyte mot att hans fru Sonia (Salma Hayek) går fri från sitt kommande straff. Dukhovich har dock infiltrerat Interpol och jagar Kincaid med en armé av elitsoldater. Hjälpen kommer från ett oväntat håll när den avdankade livvakten Michael Bryce (Ryan Reynolds) tvingas göra sitt Interpol-ex en tjänst och eskortera Kincaid till rättegången.

Kincaid och Bryce är ett omaka par av klassiskt snitt. Kincaid är vårdslös medan Bryce tycker att "tråkigt alltid är bäst" och mycket av humorn bygger på deras munhuggande om kärlek och relationer, samtidigt som de plöjer igenom tungt beväpnade och bomberjackebärande gorillor. Skämten är nästan roliga, men skjuter oftast över målet.

Det är mycket som verkar ologiskt, exempelvis en internationell rättegång för brott mot mänskligheten utan ett enda pålitligt vittne utöver en känd yrkesmördare. Men manushålen kunde ha kompenserats med bly från allt pang pang om "Hitmans bodyguard" haft en estetiserad serietidningskvalitet. Publiken får visserligen flera mäktiga biljakter och fantastiska stunts, men till skillnad från exempelvis "John Wick" eller "Atomic Blonde" utspelar sig "The hitmans bodyguard" i en värld vi faktiskt lever i.

Anspråk på verkligheten ställer vissa krav, och gör att det lättsamma underhållningsvåldet framstår som tondövt. En referens till de senaste årens terrordåd utförda av lastbilar är direkt osmaklig.

Det största problemet med "The hitmans bodyguard" är dock att Samuel L Jackson säger "motherfucker" på tok för många gånger. Vid ett tillfälle klagar till och med Ryan Reynolds att "snubben kan få 'motherfucker' att låta uttjatat, vet du hur svårt det är?".

Nej, jag trodde inte heller att det var möjligt, men han har faktiskt rätt.

Kristoffer Viita

TT