Det gigantiska rymdskeppet Aniara är på väg från den totalförstörda Jorden mot det nyligen koloniserade Mars när en olycka inträffar. I filmatiseringen av Harry Martinsons epos "Aniara" (i regi av Pella Kågerman och Hugo Lilja) får vi se hur skeppet börjar sväva fritt ute i den svarta rymden. Åren går, en fatalistisk vardag, inte utan kris och panik, infinner sig. Men så tänds ett nytt hopp när en räddningssond syns i fjärran.
"Slutet pågår nu"
Undergång inom fiktionen brukar ofta skildras som resultatet av en specifik händelse, som en rymdinvasion eller ett kärnvapenkrig. När dammet lagt sig finns det (oftast) en chans att börja om igen. Hoppet lever, trots allt. Det är ett narrativ som skänker tröst men Roy Scranton ger inte mycket för det.
- Slutet kommer inte att komma som ett enstaka event, det är en process som pågår nu, på daglig basis.
På ett seminarium under Göteborgs filmfestival hänvisar Roy Scranton, som till vardags undervisar vid University of Notre Dame i Indiana, till en mängd data som han hävdar visar att det är för sent att göra något åt den negativa klimatutvecklingen samt hur den koldrivna kapitalismen orsakat katastrof efter katastrof.
Han publicerade sig i ämnet i The New York Times redan 2013. Essän "Learning to die in the anthropocene" fick stor uppmärksamhet och blev sedan en bok, som i maj kommer i svensk översättning.
Ingen politisk vilja
Budskapet är tydligt: Hoppet är ute. Även om det skulle dyka upp någon häpnadsväckande ny teknik med potential att rädda oss saknas den globala politiska viljan att genomföra den.
TT: Menar du att politiker och andra makthavare skiter i oss?
- Ja. Jag har inte sett några bevis på att de skulle bry sig. Håller Elon Musk på och uppfinner ett sätt att frysa polaris? Och nu i Davos, där pratar politikerna om automatisering. I någon mening måste de tänka på en framtid där de kan sitta i sina fort med säkerhetsvakter och privatjet och ersätta människor med robotar.
TT: Så Greta Thunberg slösar bort sin tid?
- Jag skulle inte säga att hon slösar sin tid. Hon är en modig ung kvinna och det är så här hon känner mening med sitt liv. Men det kommer inte att stoppa klimatförändringarna. Hennes projekt är dömt att misslyckas och jag undrar hur hon kommer att känna om fem, tio år.
Meditera och sörj
Med andra ord: Vi är alla passagerare på Aniara. Och istället för att hoppas på den där räddningssonden så borde vi reflektera över slutet. Roy Scranton har inga givna svar om framtiden men en sak som han förespråkar är meditation, att skapa utrymme för tystnad.
- Panik leder bara till våld. Och det kommer vi såklart att se mycket mer av framöver. Men i tystnaden finns en möjlighet att ta in vad som händer, sörja och lyssna på den sista fågeln och fundera över hur vi rent etiskt ska leva och hur vi ska omorganisera våra samhällen.
TT: Känner du dig någonsin som en domedagspredikare som bara gör folk ledsna?
- Ja, det gör jag och jag försöker dra ned på framträdanden. Det är jobbigt för mig också och jag vill hellre ägna resten av min tid åt att vara med min dotter och läsa poesi och skriva. Det finns egentligen inget mer att säga.
Fakta: Roy Scranton
Född: 1976 i Oregon, i en arbetarklassfamilj där pappan var aktiv inom fackföreningsrörelsen.
Bakgrund: Fick som första person i släkten chansen att gå på college men hoppade av när pengarna tog slut. Engagerade sig i olika aktivistgrupper, jobbade ströjobb och läste på egen hand stora filosofer och tänkare. Så småningom doktorerade han vid Princeton University.
Viktig vändpunkt: Tog värvning 2002 och deltog i kriget i Irak, vilket formade hans vision för framtiden: "Bagdad chockades sönder av bombningarna och på samma sätt ser vi i dag hur städer och regioner chockas av naturkatastrofer, stormar och bränder."
Förslag: "Sök tystnaden, meditera, sörj och fundera över vilka typer av mindre nätverk vi kan bygga när de stora institutionerna sviker och allt faller samman."
