Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Den titeln fick Anna Rynefors 2005. Hon tillhör den lilla skaran som spelat upp på säckpipa, ett instrument som för den oinvigde kan verka svårt. ”En säckpipa låter hela tiden. Det gör inga andra instrument. Man fraserar med fingrarna i stället för med munnen”, säger hon. Nyligen spelade Anna och Erik Ask-Upmark med medeltidsensemblen Falsobordone i Trollhättan.

Anna är unik i sitt slag

Hon är ensam i sitt slag, Anna Rynefors, och verkar i flera olika tidsepoker samtidigt. Med säckpipan och nyckelharpan i bagaget reser hon mellan Medeltiden och nuet.

Det är en liten skara som lyckats. Och Anna Rynefors är en av dem. 2005 blev hon Sveriges första kvinnliga riksspelman på säck­pipa.

– Titeln är inte bunden till instrumentet, men vi är en liten skara som spelat upp på just säckpipa – sju stycken.

Att kunna titulera sig som riksspelman är något som få har möjlighet till. Drygt 800 spelmän har sedan 1933 erövrat Zornmärket i silver och därmed också titeln riksspelman. Och vägen dit går genom en uppspelning under den årliga riksspelmansstämman inför en jury med erfarna och begåvade musiker.

– På ett sätt påminner det om ”Idol”, fast för att bli riksspelman måste man ha ett gediget kunnande från början.

Trollhättefödd

Anna Rynefors bor i en by utanför Lund, men är född och uppvuxen i Trollhättan. Redan då var musiken en viktig del, även om det inte alltid har varit säckpipan som gällt.

– Jag kommer från en musikalisk familj och har alltid tyckt om folkmusik och tidig musik. Jag växte upp med fiolen, spelar fortfarande och undervisar på deltid i fiol och nyckelharpa.

Intresset för folkmusik och historia ligger bakom valet av instrument. Ett val som för den oinvigde kan verka komplicerat.

– Det finns en del svårigheter med att spela säckpipa. Det första är att hitta ett jämt tryck, eftersom man blåser in luft i säcken och sen styr armen trycket. Om det inte är stabilt blir det en musikalisk åksjuka!

Turnerat utomlands

Anna är precis hemkommen från en turné i Polen, Tyskland och Slovakien med duon Dråm, vilken hon och hennes man Erik Ask-Upmark bildar.

– Det var spännande. Vi har inte spelat i Polen och Slovakien tidigare. Men vi spelar mycket i utlandet och hade kunnat åka ut på mer, men det gäller att hitta en balans när vi har två små barn.

Att vara en duo på alla plan är en ynnest, menar Anna.

– Det är härligt. Vi har samma intressen och upplever mycket tillsammans. Det är många möten och man kan väl säga att det aldrig blir tråkigt.

Anna och Erik spelar inte bara tillsammans i Dråm, utan också i folkmusikgruppen Svanevit och en medeltidsensemble vid namn Falsobordone.

– Det är ungefär samma sak, men med olika inriktningar.

De kritikerrosade ensemblerna varvar stora festivaler med små kyrkospelningar.

– Det finns en charm i båda. Blandningen är det bästa. När det är en liten spelning kommer man närmare publiken och hör varenda ton man spelar, men på stora scener är det häftigt och ett helt annat tryck.

Speciella tider

Musiken tar upp en stor del av familjens tid och med skivbolaget Nordic Tradition att sköta är det inte bara musicerandet som står i centrum.

– Det är spännande att ha kontroll och följa skivorna hela 
vägen. Men det är speciella tider nu. De flesta skivorna säljs från scenkanten – som en souvenir.

Med kontroll kommer också frihet och just nu finns det lösa planer på en turné på Hawaii i februari nästa år. Ett på förhand inte helt tippat turnéställe.

– Varför inte spela där på vintern? Men det blir lite exotiskt för dem. De har nog aldrig sett en nyckelharpa tidigare.