Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Klas revansch med Wild Tears

Han satsade allt på musiken – då kom kraschen. Nu är Klas Adamsons Wild Tears redo att möta världen. – Det här är skivan jag skulle gjort för 22 år sedan, säger han.

Vi träffar Klas Adamson för att snacka om det kommande skivsläppet, en fyraspårs EP kallad ”8 000 days”.

Titeln är inte tagen ur luften men för att förstå den måste vi backa bandet till begynnelsen.

Klas Adamson har tydliga minnen av den tändande gnistan, den som fick honom att inse sitt kall.

– Jag köpte ”Led Zeppelin II”, hade ingen egen stereo utan fick lyssna i brorsans. Satt där med stora lurar på huvudet och lyssnade stenhögt. Precis i breaket efter det flummiga partiet i ”Whole lotta love” när Jimmy Page börjar sitt solo visste jag vad jag ville hålla på med. Minnet av det där är fortfarande väldigt starkt och bara genom att prata om det får jag samma känsla, säger Klas.

Så småningom kom han över en billig elgitarr och började traggla med den tidens givna kunskapskälla för en aspirerande rockmusiker – ackordböcker.

– Började göra låtar så fort jag lärt mig några ackord. Sen var vi några klasskompisar som drog ihop ett band och spelade i farsans och morsans källare. Det hette Deuce, efter Kisslåten, minns Klas.

Den musikaliska resan i Trollhättans musikliv fortsatte, bland annat i band som Vakuum och Proppen går.

– Sen kom punken. Hörde Pistols på radion och blev helt frälst. Musikaliskt var det inte så annorlunda mot det jag höll på med, det var mer det visuella och det rebelliska som jag fastnade för. Efter det drog vi igång BT Kemi, som var Trollhättans första punkband.

Klas syntes bland annat också göra en kortare sejour som trummis i legendariska punkgruppen Extrem Exem, och i takt med att 80-talet fortskred sög han åt sig av andra samtida influenser.

– Jag hittade till postpunken och band som Joy Division och The Cure. Det kändes till och ännu mer spännande än punken, med nya sätt att använda instrumenten vilket gav lite andra klanger.

Det nya spåret ledde så småningom till bandet Tukthuset och ett adjö till Trollhättan.

– På den tiden var det svårt för ett band att satsa och samtidigt bo i en småstad. Jag ville flytta till Stockholm, de andra till Göteborg och så blev det. Till en början gick det ganska bra, vi var bland annat förband till några stora alternativa band som My Bloody Valentine, Shamen och Sator. Vi var lite på g, men sen ballade det ur som band ofta gör, säger Klas och skrattar.

Men Klas hade fått upp ett visst momentum och det egna projektet Kerosene Dream verkade lovade.

Replokalen var belägen på en innergård, tvärs över platsen där studion Music A Matic är belägen.

– Henryk Lipp var över och kollade när vi repade, Thåström var där och kikade och Sator repade vägg i vägg. Det resulterade i att jag var med och körade på en Thåströminspelning – som visserligen aldrig gavs ut – och på två låtar med Blue For Two. Det var lite på gång på det planet, säger Klas.

Nu hade det blivit 1994 och planer föddes på att göra en egen platta. Klas lyckades få med sig folk som sponsrade projektet och skred till verket för att göra ny musik, den absolut bästa han kunde.

– Jag jobbade som besatt och fick en total mental härdsmälta, gick in i väggen ganska kraftigt. Det var en riktig stjärnsmäll med panikångest och till och med rösthallisar. Plus att massa andra grejer från förr kom upp. Det var bara att lägga ner allting. Mina föräldrar hjälpte mig och jag flyttade tillbaka till Trollhättan. Hösten 1994 var jag helt off och kunde inte hålla på med musik alls. Det räckte att jag tog upp en gitarr så fick jag en panikångestattack, berättar han.

Klas fick professionell hjälp, och en lång resa för att komma dit han är i dag i återställd form följde.

– Det var samtidigt ett sorts sorgearbete eftersom jag trodde att jag aldrig skulle kunna spela igen, så det handlade om att återskapa sig själv.

Efter några år kunde han dock plocka upp gitarren igen. Runt 2006 började Klas spela med folk igen, det egna låtskrivandet kom igång efter ytterligare något år och suget efter att förverkliga sina egna idéer växte sig allt starkare.

– Jag kände ett uppdämt behov av att spela ute och att ge ut den där skivan som inte blev av. Sen inträffade en stor händelse 2012, när min fyra år äldre bror gick bort hastigt. Det var en stor chock och sorg. Och det där gav mig en ordentlig tankeställare om vad jag gjort med mitt liv. Och att det faktiskt kan ta slut närsomhelst, säger Klas.

Han skred till verket och började skriva och spela in låtar hemmavid, så småningom publicerade han dem på Soundcloud under namnet Wild Tears.

– När jag hade gett ut motsvarande ett fullängdsalbum, två EP och tre singlar kände jag att jag ville ta det vidare. Då föddes idén om att göra en fysisk skiva.

Klas arbetar som husvärd på N3 – ”kunde inte fått ett bättre jobb” – och är kollega med multiinstrumentalisten Jonas Wadenbrandt, som hoppade på skutan i rollen som trumslagare och dessutom tipsade om basisten Tomas Hallberg.

Med Harald Göthblad bakom spakarna skred det tajta teamet till verket i N3:s studio för att i bandform föreviga Klas låtar.

– Det kändes lite overkligt och jag var nästan lite rörd över att folk ville vara med och tyckte det var bra. Och det funkade så bra på det personliga planet mellan oss. Musikaliskt kan man säkert höra spår av alla influenser jag haft, som punk och postpunk, garage och glam. Men låtarna är nya, jag tröttnar fort och det är mer intressant med färska grejer.

Den 7 oktober väntar en spelning på Backstage i samband med skivsläppet, och Klas ser fram mot att möta en publik med det egna materialet.

Titeln ”8 000 days” har sin naturliga förklaring:

– Det är de här 22 åren som gått sen jag skulle gjort den riktiga debuten. I och med att jag är äldre är drivkraften inte densamma som då. Men livet är bra och jag är väldigt tacksam över att kunna hålla på med här. Det känns som en revansch.