Trollhättan och Lukas Moodysson har ett speciellt förhållande. Hela hans långfilmskarriär har på ett eller annat sätt kopplingar till staden i fråga, och den succéartade startpunkten med Fucking Åmål 1998 innebar att filmhistoria skrevs på många sätt.
Faktum är att filmen var den första att ha premiär sedan Film i Väst flyttade verksamheten från Alingsås till Trollhättan.
– Det var en härlig nybyggarstämning på den tiden. Jag minns när jag och Kalle Strandlind jobbade med castingen till Fucking Åmål och tog emot folk i hockeymålvaktskläder. Och när det spelades lite fotboll gick det nån ruta på Film i Väst. Vi sa att det inte var vi, säger Lukas och fortsätter:
– Jag älskar Trollhättan och skulle kunna hålla guidade turer här – har varit överallt och spelat in. Är dålig på att komma ihåg gator men åker jag runt så faller det på plats.
Sökte det roliga
Det var dock inte för att ta en promenad längs minnenas allé som den egensinnige regissören befann sig i stan häromdagen, utan för en premiärvisning av Vi är bäst! som i dag äntrar Sveriges biografer på bred front.
Filmen är Lukas första sedan 2009 års Mammut.
– Mammut var hemskt jobbig att göra. Allt blev för stort och tog för lång tid. Jag kände ett tag att jag inte ville göra fler filmer, säger Lukas.
I stället skrev han romanerna ”Döden & Co.” och ”Tolv månader i skugga”. Ett tag var Moodysson gästprofessor i filmregi på universitetet i Helsingfors och till slut flammade regissörslågan upp igen.
– Man kan göra film av olika anledningar och det kändes som att det viktigaste för mig just då var något som var roligt och skojigt att arbeta med. Det är som att som att spela fotboll. Ibland slår man en passning som går fram, ibland inte. Man får chansa lite grann och tänka att ”det här kan nog bli nånting”, säger han.
Baserad på seriealbum
Vi är bäst!”är baserad på ett seriealbum av Coco Moodysson, Lukas fru. I centrum står tre unga tonårstjejer som upptäcker punken och bestämmer sig för att bilda ett band.
– Om man fortsätter prata fotboll känns det som att det jag spelade i ett väldigt bra lag. Det var mycket ett grupparbete med ett väldigt bra team, och då kanske särskilt skådespelarna och allra mest de här tre, säger Lukas och nickar mot Mira Barkhammar, Mira Grosin och Liv LeMoyne, som spelar Bobo, Klara och Hedvig.
– Det var väldigt kul att ha en regissör som lät en improvisera. Om man verkligen skulle vara tvungen att precis följa manuset hela tiden skulle det vara väldigt stressande. Nu var det mer: ”Det tar vi när det kommer” så det blev aldrig nervöst. Från början visste jag faktiskt inte ens om den skulle visas på bio, säger Mira Barkhammar.
– Hela inspelningen kändes mer som en lek än att vi verkligen gjorde en film. Det var först som på filmfestivalen i Venedig och under galapremiären som det kändes mer på riktigt, fortsätter Mira Grosin.
Precis som sina medspelare hade hon på förhand dålig koll på vem Lukas Moodysson var.
– Jag vann Fucking Åmål på dvd i ett lotteri ett halvår innan jag fick rollen och den var jättebra, men jag brukar inte direkt kolla efter regissören när jag ser film så jag visste inte att det var Lukas.
Vi är bäst! utspelar sig 1982, och tjejerna fann sig väl tillrätta i tidseran.
”En särskild stämning”
– Det kändes inte som att vi levde på 80-talet men när man kom hem på helgerna till sin stora tv blev det lite kontrast. Det var en särskild stämning med en 80-talsatmosfär under inspelningen, och vi fick inte använda ord som ”typ”, säger Liv LeMoyne.
– Samtidigt var det viktigt för oss alla att vi inte skulle snacka för mycket om 80-talet. Det fick inte bli tråkigt och museiaktigt. Tror inte att det är så stor skillnad på människor som lever i olika tider rent känslomässigt, däremot är det stor skillnad på detaljerna, säger Lukas.
Hur var det att jobba med Mira, Mira och Liv?
– Inte särskilt svårt, nästan alltid roligt. Jag känner mig inte som en diktator utan är en regissör som litar väldigt mycket på folk runtomkring mig, både vuxna och ungdomar. När jag kommer till en inspelning måste jag känna mig säker på att skådespelarna förstår sig på vad de ska göra. Väldigt mycket handlar om att hitta rätt människor att arbeta med och att de är tillräckligt bra i sig själva. Här behövde jag aldrig kämpa.
. .. punk:
– Jag lyssnar inte så mycket på punk nu kan jag ärligt säga, men den var viktig för mig då och har präglat mig mycket. Jag kan fortfarande känna den där attityden av att – som jag tycker filmen handlar ganska mycket om – det är viktigare att man spelar trummor än att man är jätteduktig på att spela trummor. Det är viktigare att få ur sig sina känslor än att vara superskicklig. Ibland räcker det att ha energin, och det tror jag att jag hämtat därifrån. Jag växte upp i en tid där den bästa musiken gjordes av folk som knappt kunde spela.
. .. att skapa en bra stämning :
– Mycket handlar om att hitta rätt människor att arbeta med, och då menar jag hela teamet. Jag kanske inte sitter och har fyra veckors anställningsintervju med alla som jobbar med min filminspelning men samtidigt tycker jag att alla spelar en väldigt viktig roll.
. .. att göra film av hustrun Cocos seriealbum:
– Det är hennes berättelse men det känns som att jag själv är väldigt nära karaktärerna i filmen. Jag har varit trogen grundtonen, stämningen och känslorna, men har ändrat mycket. Framför allt har det handlat om att stryka. Boken skulle blivit en tv-serie om man hade filmat allt. Coco är i alla fall glad.
Föddes 1969, släppte sin första diktsamling som 17-åring, och har skrivit flera romaner.
Gick Dramatiska institutets regiutbildning.
Har gjort långfilmerna ”Fucking Åmål” (1998), Tillsammans (2000), ”Lilja 4-ever” (2002), ”Ett hål i mitt hjärta” (2004), ”Container” (2006), ”Mammut” (2009) och ”Vi är bäst!” (2013).
SF Bios beskrivning av den sistnämnda filmen: ”Stockholm 1982. En film om Bobo, Klara och Hedvig. Tre tjejer som är 13 år. Som drar runt på gatorna och babblar. Som är modiga och tuffa och starka och svaga och förvirrade och knasiga. Som får klara sig själva alldeles för tidigt. Värmer fiskpinnar i brödrosten när mamma är på krogen. Startar ett punkband utan att ha instrument att spela på, trots att alla säger att punken är död.”
