Colin Nutleys inspiration: oväntat bröllopssex

Colin Nutley återkommer till begreppet familj flera gånger under intervjun. Det handlar om de familjer han skildrar i sina filmer och tv-serier, de jobb-familjer han skapar i sina team men också den alldeles egna, förstås.

Han säger att han aldrig skulle göra en film utan sin fru, skådespelaren och regissören Helena Bergström. Nu för tiden medverkar även dottern Molly Nutley i filmerna. Hon arbetar också med sina egna projekt i bolaget Sweetwaters lokaler på Östermalm i Stockholm, där det ofta vimlar av både folk och hundar.

Vindskontoret, som pryds av filmaffischer och minnessaker från tidigare succéer som "Änglagård", "Heartbreak hotel" och den Oscarsnominerade "Under solen", ligger också nära platsen som inspirerade Colin Nutley till den historia som en gång startade dramatiken i tv-serien "Bröllop begravning och dop".

– Det var en bröllopsmottagning lite längre bort på Grev Turegatan där någon upptäckte att brudgummens mamma hade sex med brudens bror. Allt möjligt kan hända när familjer kommer samman, vilket de ju ofta gör just vid bröllop och begravningar, säger Colin Nutley och lägger till:

– Historien handlar om familjer och livet, det som intresserar mig.

Crazy kusin

"Bröllop begravning och dop", som efter två säsonger nu är aktuell i en filmversion som får biopremiär den 22 oktober, har kallats för "Änglagårds avlägsna kusin". Och det finns släktdrag, utan tvekan.

Men där "Änglagård" skildrade ett gammalt Sverige, där folk var tystlåtna och höll inne med sina känslor är den här "kusinen" lite mer crazy och expressiv. Ingen håller igen, tvärtom.

I en scen i filmen firas det nyårsafton med en middag där alla runt bordet talar rakt ur hjärtat och bjuder på tuffa sanningar och glädjande överraskningar i en takt som får betraktaren att nästan kippa efter andan.

TT: Varifrån kommer den här utvecklingen?

– Den kommer väl från mig. Men svenskarna har också förändrats mycket, de är öppnare nu för tiden. De reser ju oerhört mycket och unga människor är helt annorlunda.

När det gäller den där nyårsscenen så är det inte bara publiken som blir överraskad, det gällde även för ensemblen. Colin Nutley jobbar inte med traditionella manus och repetitioner.

– Jag vill inte höra skådespelarna säga ord som jag har skrivit. I stället pratar jag mycket med dem, om vilka deras rollfigurer är och vad jag vill ska hända med dem i vissa situationer. Men det berättar jag inte för de andra. Om alla vet vad som ska hända är det ju inget kul, inte för mig i alla fall, säger Colin Nutley och lägger till:

– När vi var klara med den scenen så bara föll vi ihop och skrattade, alla bara "var kom det där ifrån?!"

Väljer skådespelare noga

Colin Nutleys metod bygger på att han noga väljer vilka skådespelare han arbetar med.

– De flesta är jättenervösa i början, "vad då inget manus?", men jag har mina små tricks för att få med folk och skapa en liten familj där alla gillar det här sättet att jobba.

TT: Varför en film med samma gäng?

– Vi gjorde den första omgången av tv-serien och den gick väldigt bra. TV4 ville gärna göra en andra säsong och jag sa ja under förutsättning att jag också fick göra en biofilm. Jag ville så gärna ta det här fantastiska gänget till vita duken. Förhoppningsvis följer de som gillade serien med till biografen, men man måste inte ha sett den för att se filmen.

"Black Jack"-uppföljaren på g

Colin Nutley känner sig klar med tv för den här gången. Just nu är han mitt uppe i arbetet med uppföljarfilmen till dansbandsdramat "Black Jack" (1990). Den ska handla om Helena Bergströms rollfigur Inger som kommer tillbaka till sin lilla hemby. Det kommer också att dyka upp barn till de gamla rollfigurerna. Och så blir det en massa dansbandsmusik förstås, Colin Nutley säger att han har "150 procents respekt för den kulturen".

– Många nämner förstås "Änglagård" när de pratar med mig om mina filmer men det är ändå "Black Jack" som verkar ha berört folk mest, det är nästan som en kultfilm. Och folk undrar hur det har gått för det där gänget, säger Colin Nutley och fortsätter:

– Man behöver ju inte vara 25 för att bli kär, dansa eller lämna någon. I bland frågar folk mig varför jag gör en film om dansband men det handlar ju om livet.