I Hebeteatern berättade han hur det hela började – med en videokamera, på skidorter i Alperna, efter gymnasiet. Där la han hur mycket tid som helst på att filma, filma och filma skidåkning. 100 dagars filmande för 30 minuter film.
– Jag tror att det är oerhört viktigt att man lägger ner mycket kondition och energi, att man lägger ribban högt från början. Och det gäller att uppbåda närvarokänsla hos alla för att nå en hög nivå, och lägga energi på att bygga upp ett moment där allt sitter.
– Det var någon skateboardåkare som sa att ska man göra en skidfilm så ska varje klipp vara en prestation, det bär jag med mig. Det som ska med till klippbordet ska ha uppstått på plats. Det går inte att fixa med klipp, det måste uppnås på plats.
”Sociala kontakter”
Med skidfilmerna sökte han till Göteborgs filmhögskola och fick Kalle Boman – som jobbat med Bo Widerberg och Roy Andersson, och har erfarenheter av både succé och nederlag – som mentor.
– Många la ner massor av energi på projekt som aldrig blev av, ett extremt slöseri med energi. Man måste lita på det man själv tycker och driva det dit man vill. Det är extremt mycket sociala kontakter som avgör. Därför vill jag träffa konsulenten och prata om det vi vill göra, berätta engagerat om filmidén. Och ju mer jag berättar om projektet desto mer lär jag mig hur jag ska presentera filmen. Det är jätteviktigt att prata om sitt projekt, pröva idéerna, bolla idéer om och om igen. Jag tror inte alls på det där med att hemlighålla sina idéer.
Motgång motiverade
Första långfilmen Gitarrmongot, tillsammans med Erik Hemmendorrf, fick blandat mottagning – vilket enbart motiverade Ruben Östlund.
– Folk visste inte hur de skulle förhålla sig till den. Det fanns ett utrymme man kunde erövra där, det fanns ett tillfälle att bryta mot rådande konventioner. Hur ska man uttrycka sig för att nå ut? Målar alla stora tavlor, då målar jag små, liksom.
Studie av kärnfamiljen
Han visade också en snutt ur sin kommande film under arbetsnamnet Turister, som kanske får namnet Avalanche, och som är något av en studie av kärnfamiljen och mänskligt beteende.
Seminariet avslutades med frågor. En frågeställare undrade om han med sina filmer vill förändra företeelser i samhället.
– Syftet med filmer jag gör är att göra något intressant och som känns meningsfullt, och som det saknas en film om. Där det saknas ett element, där det som görs oftast är konventionellt. Och det har i förlängningen en samhällsfunktion.
Så sent som i oktober fick Ruben Östlund Nordiska rådets filmpris för 2012 för sin omtalade Play.
”Regissören Ruben Östlund befäster återigen sin position som en av Nordens just nu mest originella filmmakare. I sitt pågående konstnärliga projekt, som dissekerar och analyserar det mänskliga beteendet, ger han oss tankeväckande insikter om sociala roller och rollspel”, står det bland annat i motiveringen.
