Filmrecension: En galen tur i Milwaukee

”Give me liberty” är en udda liten filmfågel som utspelas i Milwaukee, av alla ställen. Till synes outtröttlig packar Vic in rullstolar och personer med olika typer av funktionsvariationer som behöver komma till sin dagverksamhet samtidigt som det ringer konstant i hans telefon.

När hans ryska morfar börjar laga kyckling istället för att klä på sig och ett gäng ryska tanter tycker att Vic minsann kan skjutsa dem till en begravning, då börjar det urarta även för den stoiske Vic. "Liberty", frihet, är ett fundament på vilket den amerikanska självbilden vilar. Särskilt fri känns dock inte Vic när han kämpar på som en ensam väderkvarn mot ett trasigt system.

Det hade säkert kunnat vara helhjärtat roligt att hänga med på den här egensinniga åkturen full av samhällets olycksbarn. Men mest får man hålla i sig för att inte drabbas av en panikattack.

Precis som i Netflix-aktuella ”Uncut gems” – utan jämförelser i övrigt – lyckas Moskva-födde amerikanen Kirill Mikhanovsky få till en pulserande, stressig , ful, rå och autentisk stämning.

Filmen har också en härlig drömlik kvalitet, mitt i all diskbänksrealism skapas små fickor av lugn och skönhet, nästan dokumentära bilder blandas med hårt manusbundna förvecklingar.

Den här typen av episodisk film hade kanske också fungerat hela vägen om det hade funnits något verkligt mål. Vic ser ut att förlora jobbet, men klarar sig. Det ser ut att bli storbråk, men det pyser undan och de här nästan-situationerna skapar ingen inre form, snarare verkar filmskaparna aktivt väja bort från allt som skulle kunna lukta konventionellt historieberättande.

Det är en uppfriskande ambition, men lite för svår att dra i land. Samtidigt är det lätt att gilla ”Give me liberty”, inte minst tack vare sättet som Vics mer eller mindre handikappade passagerare skildras på: lika osminkat och äkta som alla andra.

Miranda Sigander/TT