Filmrecension: Fint om en ovanlig vänskap

Regiduon Eric Toledano och Olivier Nakache, som slog igenom med succén "En oväntad vänskap" (2011) kan mycket väl vara fransk films mesta hedersknyfflar.

I film efter film riktar de kameran mot grupper och individer som står lite vid sidan av. Med patos och stor värme lyfter de sedan de här, lätt marginaliserade personerna, till fina filmiska höjder.

Och det med en lätthet och ständigt närvarande humor som gör att man bara myser, vare sig det handlar om en papperslös man i Paris ("Samba") eller ett brokigt bröllopsfixar-team ("C'est la vie"). Eller som nu, två sinsemellan olika män som vigt sina liv åt att arbeta med barn med svår autism och andra funktionsvariationer. Vincent Cassel är underbar i rollen som den judiske föreståndaren för en organisation som arbetar utanför myndigheternas kontroll med barn som är så svårt sjuka att de inte platsar någonstans inom systemet. "Vi screenar inte", säger han och med sin ständigt ringande mobiltelefon i högsta hugg lyder hans mantra "jag löser det" i de mest knepiga situationer.

Han jobbar tillsammans med en muslimsk kompis, spelad av Reda Kateb, som tagit sig an problemungdomar från förorten och utbildar dem till vårdare. De jobbar lösningsorienterat och med lite okonventionella metoder. Tillsammans drar de ett tungt lass, som är mer än ett jobb, snarare en livsstil. Det får komiska konsekvenser för Cassels rollfigurs hopplösa dejtande, så fort han blir ihopparad med någon genom "judarnas Tinder" uppstår nödsituationer.

Filmen följer ett blandat persongalleri och Toledano och Nakache lyckas verkligen få publiken att heja på exempelvis den funktionsnedsatte Joseph, som försöker klara av att åka tunnelbana på egen hand, utan att trycka på nödstoppsknappen i rusningstrafiken (det går sådär med den saken) samtidigt som hjärtat blöder för hans oroliga mamma.

Filmens dramatiska motor rullar i gång när två nitiska tjänstemän börjar undersöka verksamheten, som inte är certifierad eller godkänd.

"De ovanliga" bygger på en sann historia och är en film som genomsyras av humanism och gripande öden. Det är svårt att inte bli berörd av alla medverkande men också av ett par regissörer som så konsekvent jobbar utifrån ett så hjärtevärmande ställe.

Miranda Sigander/TT