Filmrecension: Magisk poesi om barndomen

Åttaåriga Nelly älskade sin mormor väldigt mycket, men nu har mormodern dött och Nelly är ledsen för att hon inte tog ordentligt farväl sista gången de träffades. Nu ska mormors smått mystiska hus tömmas. Medan mamma och pappa går igenom och packar gamla grejer ger sig Nelly ut på upptäcktsfärd i skogen bakom huset. Där träffar hon en flicka som är väldigt lik Nelly, som heter Marion precis som mamman, och som visar sig bo typ i närheten i ett precis likadant hus som mormors. De två blir snart kompisar, och Nelly kan behöva en vän eftersom hennes mamma plötsligt en morgon har åkt därifrån.

Så mycket mer än så händer egentligen inte – men samtidigt händer det så otroligt mycket. Sorg och saknad, kärlek och vänskap, barndom och föräldraskap, tidens gång och generationernas växlingar. Filmens blygsamma timme och tolv minuter rymmer hela alltet.

Här finns en magisk twist, ett Christopher Nolan-kast som vänder hela existensen på ända, men det är samtidigt ingen stor grej. Både Nelly och Marion tar saken med jämnmod och hela filmen liksom bor innanför ett barns förmåga att bara acceptera sakernas tillstånd. Gränserna mellan fantasi och verklighet är inte det väsentliga.

Allt är samtidigt rotat i en vanlig familjevardag. Mitt i det existentiella vemodet är berättelsen egentligen ganska snäll och gullig. Det blir nästan lite oväntat, man har liksom vant sig vid att barndom på film brukar skildras med större trauman än så här.

Den här nedtonade poesin skapar Céline Sciamma med hjälp av urstark närvaro hos tvillingarna Joséphine och Gabrielle Sanz i huvudrollerna. Fotot av Claire Mathon med naturligt höstljus, lysande färgskala och suggestiva miljöer gör också sitt, liksom Jean-Baptise de Laubiers musik.

Kul att Céline Sciamma kommer med en så här lågmäld och personlig liten film efter de stora framgångarna med det romantiska kostymdramat "Porträtt av en kvinna i brand".