Filmrecension: Svårsvalt lyckopiller på tåg

En vän berättade om en resa med nattåg genom Sverige. Hon var 19 år, delade sovkupé med två män, och sent på kvällen kom de tillbaka från bistron, rejält berusade. Efter att ha avvärjt ett raggningsförsök låg hon vaken länge och väntade på att de skulle somna. Hon åkte aldrig nattåg i blandad kupé igen – ”de tog det från mig”, förklarade hon.

Otrevliga möten på tåg är inte förbehållna kvinnor, men det finns ett alldeles särskilt obehag förknippat med att vara ung tjej och tvingas förhålla sig till oönskad manlig uppmärksamhet i ett slutet rum (även om det rör sig framåt).

Det obehaget väller över mig under upptakten av den finskryska filmen ”Kupé nr 6”. Finska studenten Laura (Seidi Haarla) bor hos flickvännen Irina i Moskva men vill se hällristningarna i Murmansk – en tågresa på 149 mil. Hon har precis hunnit finna sig tillrätta i kupén när den ryske gruvarbetaren Ljoha sliter upp skjutdörrarna, beväpnad med vodka och korv. Han frågar om hon ”säljer fitta”, och när hon inte begriper vad han menar (så långt sträcker sig inte turistryskan) gör han ett Trumpskt utfall med näven för att visa.

Från denna katastrofstart utvecklar sig filmen i positiv riktning, från mardrömsscenario till en allt varmare berättelse om två på ytan väldigt olika människor som långsamt finner varandra. Den brölige ryssen visar sig bära på en sårbarhet och Laura är betydligt robustare än hon ser ut.

Med varje liten scen lägger regissören Juho Kuosmanen nya nyanser till porträtten av Laura och Ljoha, väver bandet mellan dem med varje bildruta. Han lyckas även strålande med tidsskildringen, det slitna 90-talet, och miljön, det bedagade tåget med sin brokiga skara passagerare och personal (tågvärdinnan är magnifik i sin stelbenthet).

Men Kuosmanen verkar också ha en blind fläck för hur hotfullt det faktiskt är där i början – så otäckt att jag aldrig riktigt hämtar mig. Det lägger en dyster dimma över solskensberättelsen.