Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/11

Kent bjuder Göteborg på ett långt farväl

Ett avsked kan se ut på hundra olika sätt. Det kan gå snabbt och smärtfritt, eller vara utdraget och plågsamt. Det kan komma som en befriare och ändå lämna en bedövade tomhet efter sig.

KONSERT

Kent

Betyg: Fyra

Scandinavium, torsdag

Bäst: Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Sämst: Är det slut nu?

Publik: 10 848. Fullsatt.

När den stora digitala klockan räknat ned till noll och den vitsminkade trumslagaren från avskedsvideon tronar fram på den stora led-skärmen jublar publiken, såklart, och Kents farväl känns varken sorgligt eller lyckligt. Inte just då.

I Scandinavium känns bandet och publiken bara väldigt taggade, laddade, sugna på att göra det här till den bästa Kentkvällen någonsin. Och det börjar starkt.

Starkaste låten senaste tio åren

Carolina Wallin Pérez, Daniela Sörensen och Malin Brudell i kören (som gör ett fantastiskt jobb med att lyfta fram och fylla i konturerna på Kents låtar) har tagit plats mitt på scenen och drar igång Kents långa avsked med refrängen till Gigi, medan kentarna själva och deras extramusiker (Max Brandt, gitarr och Andreas Bovin, synt) gör sig beredda och vevar igång 999, Kents starkaste låt de senaste tio åren, ja, en av deras bästa någonsin. En sång som smular sönder argumentet om att Kent var bättre förr, att de skulle ha tappat form och fokus efter Du & jag döden 2005.

LÄS MER: Se Kents karriär i bilder

Nu råkar just det vara mitt favoritalbum och jag hade gärna sett fler sånger därifrån, men har man som Kent skapat minnesvärd musik i drygt 20 år går det inte att plocka fram och putsa upp varenda guldklimp som någonsin har glimmat. Det känns rätt och riktigt att tyngdpunkten ligger på de senare albumen, givetvis kompletterat med bandets egna favoritlåtar.

En timme en minut kommer tidigt, låter fint och glider över i en stark Berg & dalvana, och de båda äldre låtarna fogas sömlöst in bland nyare sånger som Var är vi nu och Egoist.

Ljudet som ibland studsar hit och dit inne på Scandinavium funkar över förväntan. Med undantag för en brötig Ingenting går Jocke Bergs röst fram klockrent och sångaren ger sig till och med på ett par mellansnack.

Första konserten i Göteborg

- Hur mår ni ikväll? undrar Jocke Berg innan han kommer av sig och glömmer vad han skulle säga, men räddar det hela snyggt när han tar upp bandets första konsert i Göteborg, 6 maj 1995 på Chalmers, en spelning han minns med värme. I övrigt säger Jocke Berg inte så mycket (förutom en lång och lätt förvirrad bandpresentation), vilket han inte behöver heller.

Inte när Utan dina andetag stiger upp mot Scandinaviums tak, när Musik non stop växer ut till en veritabel arenavältare och när han sjunger Sverige, där läget ändå sammanfattas. Tack för den, Kent. Tack för allt.