När hon fick telefonsamtalet från Alma-kansliet i Stockholm blev det i hennes öron en uppmaning.
- 608000 dollar. Det är en så enorm summa att universum frågar: "Vad ska du göra för att skapa förändring?" Du kan använda den till att köpa ett par bilar visst, men vem bryr sig om sådant, säger hon nu.
Två månader efter prisbeskedet har Jacqueline Woodson redan långt gångna planer på att starta ett residens för unga författare och konstnärer: Baldwin for the Arts, döpt efter den karismatiske författaren James Baldwin, vars böcker handlade om hudfärg, klass och homosexualitet, och har varit avgörande för många svarta amerikanska författare, inklusive Jacqueline Woodson själv. Förhoppningsvis ska det ligga i Brewster, norr om New York.
- Om vi lyckas få igenom det, ta i trä, blir det i slutet av Metro North, folk som inte har bil kan ta sig dit. Unga konstnärer eller författare ska kunna bo där en, två eller tre veckor för att arbeta på sina målningar eller romaner.
Nu på svenska
Årets Alma-pristagare var den första att få priset utan att någon bok fanns på svenska. Nu är den bristen åtgärdad: Självbiografin "Brun flicka drömmer" har översatts av poeten Athena Farrokhzad.
När Woodson skrev den frågade hon sig hur hon kunde bli författare trots att så mycket talade emot? Hon växte upp som ett av fyra barn till en ensamstående mamma som inte hade pengar men som ändå tog sina barn från Södern till New York. Mormor hade gjort dem till Jehovas vittnen; mamman sade att de fick välja själva men inte förrän de hade fyllt 15.
När Jacqueline Woodson arbetade med självbiografin hade hon redan skrivit 20 böcker. Nu försökte hon förstå sig själv och upprinnelsen till dem.
Genuin lycka
Inte heller tonåringarna i hennes romaner åtnjuter något större materiell rikedom. De hälsar på bröder i fängelset och genuin lycka kan vara besöket hos en mamma som är expedit på Dollar store.
- Våra liv kan verka så enkla, inte extravaganta, till och med bristfälliga och fattiga, men på samma gång finns det en rikedom i den mänskliga själen som jag tror att alla har, men som inte alla har förmåga att se hos andra, säger Jacqueline Woodson.
Laurel, i "Beneath a meth moon", en roman som riktar sig till unga vuxna, har mist sin mamma och mormor i orkanen Katrina, en förlust som får henne att gå in i värsta sortens drogberoende: crystal meth eller metaamfetamin.
Jacqueline Woodson gör Laurel till en vanlig tonårstjej, en cheerleader som kämpar för att hitta en ny tillhörighet och sig själv. Men hela romanen är också en gestaltning av de visdomsord som den nu döda mormodern har planterat i sitt barnbarn: "Det är klipporna i ditt liv som står vid sida. Dina ord, dina vänner. Din familj."
- Jag tror verkligen att vi kan betrakta människor, i synnerhet i det land som jag lever i nu, utan att se dem som hela – och det är förödande! En sak som litteraturen kan göra är att rikta om våra blickar och låta oss se varandra som helt och hållet mänskliga.
Röda tråden
Om hon själv ska peka ut den röda tråden i sitt författarskap stavas den hopp.
- Min mamma flyttade till New York för att hon kände hopp för vår familj. Dessförinnan lät våra morföräldrar oss bo hos dem, de uppfostrade oss och gav oss religionen för att de var hoppfulla om vår framtid. Jag skrev för att jag hoppades bli författare, hoppet är det som förser oss med drömmen om en bättre framtid.
- Alla unga människor behöver känna det, varifrån de än kommer och vilka privilegier de än har.
Den 28 maj tar Jacqueline Woodson emot Alma-priset under en ceremoni i Stockholms konserthus.
Jacqueline Woodson om...
...Childish Gambinos uppmärksammade hitlåt "This is America":
- Jag älskar den.
...om sin skildring av den egna uppväxten som Jehovas vittne:
- Jag är inte vittne längre och det hade varit så lätt att skriva att den här religionen suger, men när det kommer till kritan fick jag ändå med mig viktiga saker. Jag svär fortfarande inte trohet till flaggan, och lärde mig att jag inte tillhörde den här världen, att jag stod vid sidan och tittade in. När världen sedan började tala om för mig att jag var marginaliserad och annorlunda visste jag det redan, det har hjälpt mig att verkligen komma underfund om vem jag är.
...om vikten att ge romanfigurerna rätt namn:
- Som författare vill jag visa hur mycket mina huvudpersoner blivit tänkta på, namnen ger en känsla av relationen till föräldrar och familj, men ofta är namnen också ett slags metafor.
...om sin enda bok för vuxna, "Another Brooklyn".
- Det är ingen skönlitterär bok, och den handlar om Bushwick, den stadsdel där jag växte upp och som sedan dess har genomgått en djup och smärtsam gentrifiering. I dag säger människor att de har "upptäckt Bushwick", jag ville visa att stadsdelen alltid funnit där och att människor har levt och strävat där.
...om Alma-priset i USA:
- Det är ett stort pris för dem som jobbar med barnlitteratur, men annars inte särskilt känt. Men jag tror att nästa amerikan som får det hamnar i en livligare karusell.
Fakta: Jacqueline Woodson
Född: 1963 i Columbus, Ohio. Växte upp i Greenville, South Carolina tillsammans med sina morföräldrar, och i New York med sin ensamstående mamma och tre syskon. Familjen tillhörde Jehovas vittnen. När hon var 14 år återförenades föräldrarna.
Bor: I Park Slope, Brooklyn, New York tillsammans med sin partner och två barn. "Vi är de enda svarta i kvarteret. Det är väldigt vitt och rikt."
Böcker: Har skrivit 33 böcker, framför allt för tonåringar och unga vuxna. Debuterade 1990 med "Last summer with Maizon". Samma år kom "The dear one" som handlar om tonårsgraviditet. För den självbiografiska diktboken "Brun flicka drömmer" fick hon National Book Award 2014.
Priser i år: The Laura Ingalls Award och Alma-priset som hon tar emot den 28 maj.