Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Jag upptäckte när jag var väldigt ung att jag inte bara vill sitta på mitt rum och skriva. Jag vill uppleva saker", säger Bart Moeyaert.

Almapristagaren: Folk är rädda för mörker

För Almapristagaren Bart Moeyaert räcker det inte med att skriva. Han måste uppleva och känna sina historier – utan att någonsin väja för sorg och mörker.

På måndag får han Astrid Lindgren Memorial Award vid en ceremoni i Stockholm, men vid det laget har Bart Moeyaert tillbringat en hel vecka i Sverige. Bland programpunkterna finns ett besök i Astrid Lindgrens barndomshem i Vimmerby.

När den snart 55-årige belgaren åker dit blir det i egenskap av en nioårig pojke, som har slukat varenda bok av den svenska författaren.

- Jag vet inte hur jag kommer att reagera, men jag tror jag att det kommer att bli väldigt känslosamt. Det känns som att jag redan har varit där. Det känns som att det kommer bli ett personligt möte med Astrid, säger han.

"En dörr till barndomen"

Det där är Moeyaerts motto. Att uppleva så mycket som möjligt och att gjuta känslor i allt han gör – framför allt i skrivandet. Kanske är det den förmågan som slagit an hos så många läsare – att känna med barnet och att tala med barnets röst.

- Jag är knappast den ende som kan komma i kontakt med den jag var när jag var tolv eller femton år. Alla kan det. Men många vuxna tror att de inte längre kan, eftersom de har barn och måste tjäna pengar. Men djupt där inne måste det finnas en dörr till barndomen där du verkligen känner hur det var, säger han.

- Det har att göra med att jag gillar att bli överraskad och uppleva saker för första gången. Det är känslan du har som barn. Varje dag upptäcker du något nytt. Hur vackert är inte det?

"Känner samma sorg"

I sina berättelser återkommer han ofta till trasiga familjer och till längtan efter kärlek och acceptans från dysfunktionella föräldrar.

I romanen "Kärleken man inte förstår", som är en få som översatts till svenska, skildrar han en familj i upplösning ur en femtonårig tjejs ögon, där mamman utsatt en äldre bror för ett fruktansvärt svek.

- Jag känner samma sorg när jag skriver. Det är både konstigt och bra. Folk är rädda för mörker och sorg och livets dåliga sidor. Men allt det där hör hemma i ett komplett liv, säger han.

I böckerna använder han sig av avskalade och poetiska scener, där han kokar ner historien och låter mycket hända mellan raderna. Han beskriver det som att hålla ett förstoringsglas mot berättelsen.

- Jag börjar på ytan och tränger sedan djupare in i historien och i familjen. Det krävs mod, för jag är där, och jag hatar min mamma och älskar min bror. Det är många känslor att gå igenom.

Mobbades i skolan

Uppväxten i sin egen familj beskriver han dock som lycklig. Men i skolan var det värre, speciellt som tonåring. Att vara en känslig kille som läste böcker stod inte högt i kurs och Bart Moeyaert blev skoningslöst mobbad.

- Det var fruktansvärt, men därför läste jag fler böcker. När jag läste en bok om en pojke som skrev dagbok började jag själv skriva dagbok, och genom det kom min första bok till. Det är klart att jag blev olycklig av att bli mobbad, men det gav mig mycket bra samtidigt.

"Hatar att tänka så"

Han har beskrivit Astrid Lindgren som sin tredje mormor eller farmor. Men vilken roll vill han själv ha för sina egna unga läsare? Moeyaert funderar länge innan han svarar.

- Kanske en förebild. Jag har inga barn, och det är okej. Jag har velat ha barn, men jag har aldrig bestämt mig för att adoptera. Jag tänker att alla barn som jag träffar i mina böcker eller i riktiga livet är barnen i mitt liv. Så jag vill nog vara en förebild för dem, på det sättet att jag lever ett annat slags liv. "Han är gay, han har inte barn, och han är lycklig."

TT: Betyder det att du känner ansvar också?

- Det är hemskt, är det inte? Att ha en person som heter "Ansvar" som sitter i knät på dig när du skriver. Jag hatar att tänka så, för då kan jag inte skriva. Men det är klart att jag har ett ansvar, det har jag nog alltid haft.