I essän ”Undergångens lockelse” från 1995 skriver Horace Engdahl om den typiske hjälten hos poeten Lord Byron: en plågad, stilfull individualist som förkastar den allmänna moralen, och som väljer undergång före underkastelse. Figuren påminner om mansidealet i tidskriften Kris, där Engdahl och Stig Larsson var centrala. Om inte annat som motvikt mot 68-generationen, som de såg som skenheliga tråkmånsar.
Mörker och skandaler
Litteraturen skulle hellre beskriva ondska än orättvisor. Engdahls inträde i Svenska Akademien 1997, och tillträdet som ständig sekreterare två år senare, symboliserade detta estetiska skifte på högsta ort. I ”Den sista grisen” – eller ”mansgrisen” som exhustrun Ebba Witt-Brattström kallade den – från 2015 framstår det rentav som en livsdevis: ”Ditt värde är lika med din förmåga att göra ont, om så bara genom att sluta göra gott.”
Likt sina hjältar var Byron öppen med sitt mörker och sögs ofta in i skandaler, vilket också gjorde honom till den första moderna litteraturstjärnan. Men 1816 flydde han England efter anklagelser om hustrumisshandel och incest. Mäns dekadens ses ofta som en del av genialiteten, men när den går över gränsen är det plötsligt viktigt att skilja mellan liv och verk. För två år sedan lyfte Engdahl fram sin vän Kulturprofilen som idealisk gentleman i en DN-intervju, men nu har han inte kommenterat anklagelserna om sexuella övergrepp.
En modern Byron
Det är en modern Byron som framträder i Engdahls essä. Den högsta drivkraften är inte passionen utan dödsdriften, viljan till undergång. Kärlekens oundvikliga nederlag är inte sorgligt utan själva poängen, då det är i förstörelse som nya ordningar föds.
Ett äktenskap och kanske även en akademi senare påminns man därför om ett par rader ur Engdahls text till schlagern ”Nyårsballongen” (2014), med musik av Benny Andersson:
"Och jag kände hur fri jag var/allt jag byggt upp låg i grus."