Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Jag måste fiska inne i mig själv", säger Jesper Waldersten vars illustrationer på många sätt är motsatsen till Ilon Wiklands.

"Bröderna Lejonhjärta" får ny svärta

Få böcker griper in i människors liv som "Bröderna Lejonhjärta". I väntan på Tomas Alfredsons film har Jesper Waldersten gjort nya, mörka illustrationer till den svenska barnlitteraturens stora berättelse om kärlek och död.

En vecka efter besöket hos Jesper Waldersten i Mariefred blommar körsbärsträden, och försommarvärmen får var och varannan att slänga kläderna och bli nya. Livet ter sig som för Skorpan när han kommer till Körsbärsdalen – nu kan han springa, bada och simma.

Medan Ilon Wikland ritade just springet i benen har Jesper Waldersten gjort tvärtom. Hans bild föreställer ingen vildrufsig kalufs utan i stället de trådsmala tuberkulosbenen, de som gör att Jonatan inledningsvis tar sin sjuke lillebror på ryggen och hoppar ut genom fönstret när deras hus börjat brinna. Jonatan offrar sig själv för att rädda Skorpan undan lågorna. Kvar blir den döende Skorpan i kökssoffan.

- Jättemycket av berättelsen är det som Jonatan berättar för Skorpan. Mina bilder blir en sorts feberdrömmar av vad en liten rädd pojke upplever när han får höra hur hemsk Tengil är eller hur farlig Katla är. Då beror det mycket på var Skorpan är i sin sinnesstämning, säger Jesper Waldersten som tecknat fem olika Tengil.

- Jag använde mig av Skorpans perspektiv, av hans förväntan och rädsla.

Undanställd bok

När han tackade ja till att illustrera den nya utgåvan av "Bröderna Lejonhjärta" var han redan djupt inne i verket. Sitt eget barndomsexemplar hade han undanställt för att i stället tumma ett bildfritt manus. Under två och ett halvt års tid hade Jesper Waldersten haft långa och återkommande samtal om kärleken och döden med filmregissören Tomas Alfredson som i många år planerat göra en ny och internationell filmatisering av Astrid Lindgrens bok. Waldersten hade han anlitat som visuell sidekick.

- Vi ville skapa något nytt och då blir man som gudar, det är så pass svårt, vad skulle vi hitta på som inte redan är gjort? Han var ute efter att hitta någon form av nytt dna.

Men den amerikanska manusskribenten Melissa Mathison, som skrivit manus till bland annat "ET", blev sjuk. När hon visade sig ha cancer och kort därefter avled gick luften ur filmprojektet och kvar stod Waldersten med ett påbörjat arbete som han uppmanades ta vidare till bokillustrationer.

Tryckaren Siv Johansson har hjälpt honom med det tidskrävande grafiska arbetet.

Tengil innan för dörren

En förkolnad stock, hämtad från brandruinen efter Grafikens hus i Mariefred, står nu staty innanför dörren i Waldenstens ateljé. Även den är viktig.

- Det där är Tengil. Jag tänkte mig att Katlas hud är som den förkolnade ytan.

Där Ilon Wikland såg timrade stugor och rosensnår har Jesper Waldersten i stället gjort stiliserade blommor och soldater i fascisthjälmar.

- Katla för mig är det brinnande huset, säger han och berättar om brevet som Astrid Lindgren skrev till en djärv recensent. Medan barnen fångas av äventyren och de olika världarna kan vissa vuxna i stället läsa berättelsen som att Skorpan och Jonatan dör först i Nangilima. Astrid Lindgren bekräftade recensentens tolkning.

Det som händer dessförinnan är en febersjuk pojkes pendling mellan liv och död.

- Om man sitter och pratar i två och ett halvt år kan man göra ganska många tolkningar, och det är där Astrid är så bra, hon ger oss möjlighet till det, det är mångbottnat, barnen åker ju med i berättelsen och äventyret.

Stor frihet

Astrid Lindgrens text lämnar också stor frihet att tänka i egna bilder, konstaterar Jesper Waldersten. Den starkaste bilden i hans egen svit är den sista: två tunna giacometti-liknande figurer kommer gående över horisonten, den mindre bär den större. Don Quijote och Sancho Panza?

Den här gången är det Jonatan som är sjuk, av Katlas eld, och Skorpan som ska hjälpa honom att nå Nangilima.

I formgivaren Henrik Nygrens utgåva är den svarta bilden tryckt på rött, och kanske var det just den som fick Astrid Lindgrens barnbarn att börja gråta.

- Jag lever i den här bildvärlden hela tiden, jag tycker inte att den är otäck. Min tanke med de här bilderna är att om tusen barn eller ungdomar ser dem blir det tusen olika bilder beroende på vilken ryggsäck man har, säger Jesper Waldersten.

- Den här boken är en present till Tomas Alfredson så att han ska orka göra sin film.