En herrelös hund som aldrig frågar om lov

Världens kanske mest befolkade tågstation finns i stadsdelen Shinjuku i Tokyo och det är också däromkring som den japanske fotomästaren Daido Moiyama har tagit väldigt många av sina bilder, de allra flesta i svartvitt.

Shinjuku är berömt för sitt nattliv och för Daido Moriayma representerar stadsdelen mänskliga begär, förklarar han under en telefonintervju som görs med hjälp av tolk från hans studio i Tokyo.

Stadsdelen är på många sätt laglös och otrevlig, fortsätter han, en spelplats för girighet.

- Jag känner mig själv som en sådan människa och kan relatera till det som händer i Shinjuku.

"Film noir"

Som "ett slags evigt pågående film noir" beskrev kritikern Joanna Persman i Svenska Dagbladet hans utställning på Galleri Riis i Stockholm 2011, då Moriyama sent omsider visades i Sverige för första gången. Rått men aldrig känslokallt, sammanfattade hon efter att ha sett hans stadspanoramor, bilder av trånga gränder och ensamma vandrare.

Några av Daido Moriyamas mest kända bilder föreställer herrelösa hundar, och det är också den kringdrivande hundens perspektiv som han tycker sig ha själv.

- Eller en herrelös katt, eller till och med perspektivet hos en insekt. Jag är väldigt medveten om det när jag är ute på gatan.

Mestadels har han fotograferat i svartvitt, den officiella förklaringen är att motiven blir mer abstrakta och symboliska, men även i det avseendet identifierar han sig med hunden vars färgseende är begränsat. När Moriyama har tagit färgbilder har det framför allt varit för att betona det billiga och det erotiska i motiv hämtade från Shinjuku, förklarar han.

Konfrontativt

Hans gatufotografi brukar beskrivas som konfrontativt och nyfiket och med åren har han blivit en viktig inspiratör framför allt genom sina många böcker. Inte minst "Farewell photography" från 1972 räknas som fotohistoria, enligt Hasselbladstiftelsen. Prisjuryn lyfter fram hans "djärva och kompromisslösa stil" och beskriver motiven som någonstans mellan det illusoriska och det verkliga.

- För mig är gatan hela världen, vardagen där livet händer. Där finns så många element, så många lager, det är en väldigt livlig värld och jag måste vara där som kropp för att fånga det. Att vara där är så intressant, säger Daido Moriyama och jämför med hur han upplever konsthallar och gallerier.

- Den riktiga utställningen är det som sker utanför, i den riktiga världen, på gatan.

Han känner sig glad och hedrad över att få Hasselbladspriset, och över att bli inskriven i listan över historiska fotografer, varav han beundrar många. Samtidigt är det en betydligt äldre föregångare som han lyfter fram som avgörande för egen del: fransmannen Joseph Niépce, som tog fotografiska bilder redan 1825.

80 år fyllda fotograferar Daido Moriyama fortfarande varje dag, till och med innan han druckit sitt morgonkaffe. Han tar sina bilder mitt i steget och frågar aldrig någon om lov. Om han tog sig tid att be om tillåtelse skulle motiven hinna förstöras.

- Jag har en kamera i fickan, när jag går ut för att dricka kaffe, när jag går till kontoret, närhelst impulsen kommer är jag redo.

TT: Iscensätter du någonsin fotografier?

- Inget iscensättande. Det är en grundregel.