Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En säljare, en präst och en sångerska går in i en hotellfoajé och du aldrig ana vad som händer sedan. Pressbild.

Filmrecension: Bad times at the El Royale

En peppig trailer med Tarantino möter "Lost"-känsla samt en hop stjärnskådisar bådade ju gott. Men den kittlande mysteriekänslan sjabblas bort. En lämpligare titel hade varit "Boring times at the El Royale".

The El Royale är ett något bedagat 1950-talsdesignat hotell, precis på gränsen mellan staterna Nevada och Kalifornien. För tydlighetens skull har en tjock röd linje målats genom hotellet och gästerna kan välja i vilken delstat de ska få sova. Denna gimmick förklaras ingående, flera gånger för säkerhets skull, i filmens inledning och länge väntar man på att det ska ha någon manusmässig betydelse. Men icke.

"Har du gått vilse", frågar en nyss anländ sångerska (Cynthia Erivo) en smått förvirrad präst (Jeff Bridges) utanför hotellet i den första scenen. Det är en replik som hade kunnat ställas till filmskaparna. För varje småspännande händelse som de pepprar på med – spioneri! hemliga gångar! kidnappning! – så tappas tråden, poängen, rim och resonen, ja allt som hade kunnat beskriva hur en kitschig thriller som den här inte bara bör spotta ur sig kittlande premisser utan också, rimligen, baxa dem i mål.

Storyn handlar om hur ett antal personer i början av 1970-talet anländer till hotellet och checkar in. I flashbacks avslöjas vilka de verkligen är. Inte alla ska komma att överleva natten och på vägen till gryningen bjuds det på jukeboxhits, konspirationsteorier och våld.

Vid det laget sitter man och längtar efter en Tarantino eller en JJ Abrams, någon som på ett tillfredställande vis hade kunnat ro historien i land utan att tråka ut sin publik. Det ska dock nämnas att enskilda scener funkar, riktigt bra till och med. Speciellt Cynthia Erivo (minst känd i gänget av namnkunniga skådespelare) briljerar i flera sångnummer samt i en scen då hon läser lusen av en barbröstad sektledare (Chris Hemsworth) och med plötslig skärpa nästan tränger ur fiktionen och talar för alla som är trötta på patriarkal bullshit.

Plötsligt känns det som att det ändå finns ett ärende i den här filmen. Men vad, exakt, det är som regissören och manusförfattaren Drew Goddard ("The cabin in the woods", "The martian") vill adressera är mycket oklart. Grandiosa magplask som detta kan vara sevärda i all sin svidande glans, men knappast med en speltid på hybrisartade två timmar och tjugo minuter.