Filmrecension: Jason Bourne

Det har tagit honom fem actionfyllda filmer att nå hit, inte undra på att han är trött. Matt Damons ansikte har hunnit bli fårat och när han pliktskyldigt tar av sig tröjan för att visa upp den förväntade vältränade bringan vill man säga att det är okej, vi har sett den förr.

Och den långa biljakten, den maktpösiga CIA-chefen, krypskytten på taket ovanför folksamlingen och dataskärmen som blinkar INTRÅNG. Vi har sett dem förut, också.

Från första filmen ”The Bourne identity” 2002 har Jason Bourne genomlevt en total minnesförlust och både jagat och jagats över hela världen på jakt efter sanningen om sig själv . Fyra filmer senare har Bourne under resans gång fått reda på att han är det främsta vapnet i ett hemligt CIA-program. Denna vetskap gör honom till CIA:s fiende och medför en tillvaro av ständig flykt undan världens största underrättelsetjänst. I hasorna har han bland annat Alicia Vikander som spelar en stel och korrekt agent. Hon har en naturlig grace och ett djupt allvar som gör henne till en perfekt byråkrat med pokerface.

Sin icke skatteredovisande inkomst tjänar Jason Bourne in på att vinna undergroundslagsmål (varning för grafiska våldsscener) där uppspelta män satsar pengar för att se blod. Det är inte en verksamhet man kan ägna sig åt i all evighet direkt, påpekar avhoppade datateknikern Nicky Parsons (Julia Styles) när hon söker kontakt med Bourne efter flera år under jorden.

Hon, som också är på flykt undan CIA, har lyckats hacka sig in i deras datorer och nu vill hon att Bourne ska exponera byrån för de samvetslösa skurkar de är.

Det som alltid varit intressant med Bourne-filmerna är att man problematiserat hjälterollen och låtit honom tvivla på de dåd han utför. Är han ett monster eller ett rättesnöre? En likhet han delar med den nya James Bond (att de samsas om samma initialer är nog ingen slump).

Nu tycks det plötsligt inte finnas så mycket mer för Bourne att tvivla på längre, han kör trött och oengagerat på som om han inte längre brydde sig. Och det kanske han inte heller gör. Men varför ska vi då göra det?