Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Hotel Mumbai" skildrar terrordådet mot ett lyxhotell i Bombay 2008. Pressbild.

Filmrecension: Nervigt om verkligt terrordåd

Terrordåden i Bombay 2008 skildras i den här brutala filmen som sätter de dramatiska händelserna på lyxhotellet Taj Mahal i centrum. Det blir snabbt väldigt spännande. Kanske lite för spännande?

"Hotel Mumbai" startar med några beslutsamma unga män i en liten båt. De hoppar i land på en nedskräpad strand, delar upp sig och tar taxibilar till olika destinationer runt om i Bombay. Via telefonsnäckor kommunicerar de med en anonym men pådrivande röst. Snart inleds en gastkramande attack. I verkligheten dog över hundra människor under fyra dagar, "Hotel Mumbai" koncentrerar sig främst på de blodiga händelserna inne på lyxhotellet Taj Mahal.

Där inne råder ett inledningsvis upphöjt lugn, man tar exakt temperatur på rosenbestrött badvatten och serverar minst 20 år gammal konjak. Servitören Arjun (Dev Patel) blir nästan hemskickad för att han har fel sorts skor på sig, men han behöver pengarna och lyckas tjata sig kvar. Tur är väl det. För när kulorna strax börjar vina på hotellet blir Arjun en av de klippor som gör allt för att rädda så många liv som möjligt.

Armie Hammer ("Call me by your name") och Nazanin Boniadi ("Homeland") spelar ett par av de välsituerade gästerna, nygifta med en liten bebis och barnflicka i släptåg. Snart kämpar de för sina liv. Det blir extremt brutalt när de unga islamisterna går runt med automatvapen och avrättar personal och gäster utan att blinka. Den efterlängtade insatsstyrkan lyser med sin frånvaro.

Ska man göra actionfilmer om verkliga terrordåd? Frågan är berättigad, det handlar trots allt om att göra underhållning av traumatiska händelser där människor mist livet på ett fruktansvärt sätt. Svaret är att det så klart går. Men det gäller att ha sina motiv klara för sig.

I "Hotel Mumbai" känns motiven stundtals ganska grumliga. För samtidigt som historien förtjänar att uppmärksammas och dessutom är enormt medryckande redan från start – det känns verkligen som att titta på en "Die hard" med indisk inramning – så blir själva spänningen och den lite klyschiga fiktionaliseringen till slut svårsmält. Man kan jämföra med exempelvis "Utøya 22 juli", som tack vare en hög konstnärlig nivå inte alls framkallade en liknande cineastskam.