Filmrecension: Now you see me 2

Är gatutrollkarlarna de nya Anonymous eller Wikileaks? Redan i första filmen "Now you see me" (2013) försökte man etablera den svindlande idén om gerillamagiker som avslöjar och exponerar girigbukar online genom sina tricks. Ungefär som ett slags performancevärldens Robin Hood med tillgång till Internet.

Men priset blev högt: magikvartetten The Four Horsemen tvingades gå under jorden med FBI hack i häl efter att ha dragit ned byxorna på en samvetslös försäkringspamp. Gör man sedan en uppföljare på en film som kretsar kring att framställa magiker som coola rättskipare så är det väntat att man tar det hela ännu längre. Illusionerna är ännu mer maxade, arenan tre kontinenter större än tidigare och insatserna är betydligt högre: misslyckas man med sitt världsomspännande trollerinummer hamnar ett datachip som kan kryptera alla datorer i världen (!) i fel händer och då är mänskligheten förlorad.

De enda som kan förhindra denna potentiella katastrof är undergroundsillusionisterna med den självgode Daniel Atlas (Jesse Eisenberg) och hypnotisören Merritt (Woody Harrelson) i spetsen.

Jo, det är löjeväckande osannolikt såklart. Har man inte sett originalet så är det dessutom förvirrande eftersom både gamla skurkar och hjältar får anledning att dyka upp och utveckla sin tidigare historia. Tyvärr infinner sig inte den skojfriska charmen från förra filmen i lika stor utsträckning.

Men det minst trovärdiga i hela "Now you see me 2"-scenariot är väl i och för sig att trollkarlar någonsin skulle kunna bli hippa och respekterade samhällsmedborgare. Men sådant får man naturligtvis lägga åt sidan eftersom trolleriets själva varande bygger på att åskådaren accepterar att trolleri är på riktigt. Ungefär som film.

Så fort man gör det så dras man å andra sidan med på en högst njutbar åktur med koordinerad spelkortsdans, regn som trotsar tyngdlagen och Woody Harrelson med riktigt ful permanent.

Caroline Hainer

kultur@gp.se

TT