Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En katt försvinner – och kommer tillbaka, lite konstig och obehaglig i "Jurtjyrkogården". Pressbild.

Filmrecension: Ofrivilligt komiskt och rätt kasst

Var det verkligen värt att gräva upp den här gamla Stephen King-klassikern? Konstigare och lite ondare blev det i alla fall.

Nyblivna husägare borde rimligen dra öronen åt sig om de upptäcker en kyrkogård på markerna. Visserligen en djurkyrkogård. Men ändå. Om det första man råkar på vid inflyttningen är en procession med obehagligt välorganiserade barn iförda djurmasker, på väg till nämnda kyrkogård, borde det bara vara att lägga benen på ryggen.

Men familjen Creed är inte så känslig (eller?). De vill starta ett nytt lugnt liv på landet och verkar inte vilja ta in dålig stämning (stort misstag!).

Pappan i familjen, den rationelle läkaren Louis (Jason Clarke), får visserligen oroväckande information via en patient, som efter dödsögonblicket plötsligt reser sig upp i sängen och väser att de alla ska dö, typ. Men han väljer ändå att tänka att det nog ordnar sig.

Inte ens när familjens katt dör, och han begraver den på ett spöklikt område bortanför djurkyrkogården (familjen rekognoserade verkligen dåligt inför husköpet får man konstatera) och missen mirakulöst nog återvänder till familjen och alltså själva livet, konstigare och lite ondare än förut, tänker Louis att det kanske vore bäst att åka tillbaka till den trygga storstan igen. När ett av barnen i familjen tragiskt omkommer väljer han i stället att göra om experimentet.

Stephen King har i sina skräckromaner skildrat många utsatta barn, och vuxna, fångade i småstäder som på ytan ser mysiga ut men som på olika sätt visar sig härbärgera ondskan själv. På senare tid har de här berättelserna uppgraderats till den populärkulturella finhyllan och resulterat i storfilmer som "Det" (2017) samt den kittlande tv-serien "Castle rock" (2018).

Den här nyversionen av "Jurtjyrkogården" lirar inte i samma liga. Den innehåller visserligen en uppdaterad handling och några nya, pigga grepp jämfört med både originalet och filmversionen från 1989. Men det finns absolut ingenting i uppbyggnad och utförande som gör att det går att köpa den monstruösa premissen att en pappa skulle gräva upp ett älskat barn ur sin grav, hur galen av sorg han än är. Den förutsägbara utvecklingen i filmens tredje akt känns mest beklämmande och blir ofrivilligt komisk.