Det tog filmaren Micke Engström tolv år att göra klart sin dokumentär om Hans Arnold. Han följde Arnold under konstnärens fyra sista år i livet, innan denne gick bort 2010. Minst lika lång tid måste ha gått till att samla, katalogisera och scanna teckningar, illustrationer, skisser, omslag, och animationer. Den redan frälste får sitt lystmäte av Arnolds gärning medan den som är obekant med honom får en mastig introduktion.
Arnolds ord får också extra tyngd av att han så flitigt illustrerade sitt eget liv. Historierna om när byprästen hemma i Schweiz pumpade honom full av berättelser om skärselden, när han misshandlades av sina tyranniska lärare, när han flyttade till Sverige på 40-talet, hans livslånga och skräckblandade fascination för nakna kvinnokroppar – allt blir så mycket starkare när det illustreras av mardrömsvärldar och figurer med djävulshorn.
Det är också tur, eftersom de filmade scenerna med Hans Arnold och de andra intervjuobjekten ser riktigt risiga ut. Det mesta är mörkt, grynigt och skakigt filmat.
Ibland bränner det till och blir riktigt intressant. Som när Arnold berättar om sin ungdom, pratar med sina barn och styvbarn eller visar sin teckningsteknik. Lika ofta känns det lite sömnig, som när den åldrade konstnären tar sin medicin, öppnar en dörr eller berättar om en bil han köpte en gång i tiden.
Man får också känslan av en viss redovisningsplikt. Allt ska med. Veckorevyn, skivomslagen, de tecknade filmerna, de kända kompisarna, kritiken, fansen, betydelsen. Visst är det intressant, men vissa saker vill man borra ner sig i. Förhållandet till frun Vera Nordin verkar ha ju ha varit hur spännande som helst! Och hur var det egentligen med drickandet, som Hans Arnold själv nämner i några bisatser?
Filmen är dessutom pepprad med diverse animerad grafik. Man får anta att den är tänkt att gå i samma lekfulla stil som Arnolds bildvärld, men den står tyvärr mest i vägen, och de cirka 100 blandade typsnitten ger migrän efter ett tag.