Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I inledningen av "Avengers: Endgame" är Tony Stark (Robert Downey Jr) döende, på drift i rymden. Pressbild.

Filmrecension: Perfekt slut för Avengers

Stor, större, Avengers. Efter 10 år, 22 filmer och ett genomslag som överträffar det mesta i övernaturligt stretchig spandex är det äntligen dags för final. Absolut ingen som följt det färgstarka gänget kommer att bli besviken.

Hur mycket superhjältefilm tål världen? Det är en fråga som ställts, ur olika perspektiv och med en särskild intensitet, ända sedan Robert Downey Jr drog på sig järnkostymen 2008. Superhjältefilmer har förstås funnits innan dess men med "Iron man" satte numera Disney-ägda Marvel något nytt i rullning. Vitsigt, spänstigt och djupt underhållande, för det mesta, har bolaget spottat ur sig hjältehistorier, och mycket lyhört vidgat perspektiven och bidragit med en välbehövlig mångfald. Numera är det verkligen kvinnorna som är coolast i Marvel-universum – vilket inte minst manifesteras i den här filmens bästa sekvens, då en hel hord kvinnliga Avengers väller fram, sida vid sida. Gåshuden är ett faktum.

Överhuvudtaget är det fullt av förvånansvärt djupa känslor i den sista filmen om det svårt sargade gänget. Liksom resten av universum är de djupt traumatiserade av ärkeskurken Thanos ödesdigra fingerknäppning i "Avengers: Infinity war".

Cap (Chris Evans) har startat självhjälpsgrupper, Thor (Chris Hemsworth) har kanaliserat sin inre Lebowski och lever mest på bärs och chips och Captain Marvel (Brie Larson) har fullt upp ute i universum. Avengers står allt annat än enade.

Men är detta verkligen slutet? Nja, den tre timmar långa speltiden talar ju för sig själv. Ganska snart är Thanos tillbaka på gammeltestamentligt förgörarhumör igen.

Regibrödraduon Russo plockade med den förra Avengers-filmen fram ett nytt, apokalyptiskt tilltal. Det var djärvt – helt klart välbehövligt – men det funkade sådär. Visserligen bjöd de på den största chocken hittills i Avenger-universum men misslyckades med den viktigaste uppgiften: att ta delarna och skapa en större helhet.

Den här gången, får man konstatera med lyft hatt, klarar bröderna uppgiften så galant att man knappt kan tro att det är samma upphovsmän. Ok, rent manustekniskt är väl själva lösningen på Avengers dilemma inte riktigt så överraskande som man kanske hade hoppats, men å andra sidan är utförandet gjort med en sådan kärleksfullt filmrefererande humor (både inom och utanför det egna universumet) och glimt i ögat att det passerar utan problem.

Avengers är roliga igen och när hela projektet, som kallas "The infinity saga" nu går i mål blir det med ett underbart pampigt, perfekt sentimentalt, formstarkt samt fullkomligt jädra episkt farväl. Detta är verkligen den popkulturella popcornunderhållningens absolut finaste stund.

Så hur mycket superhjältefilm har vi tålt? Kanske lite för mycket för vårt eget bästa. Men det har varit ett stort nöje hela vägen.