Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bob (Jon Hamm) är ingen match för Jerry (Jeremy Renner) som inte blivit kullad sedan leken började. Pressbild.

Filmrecension: Tag

Vänskapens fundament sätts på spel när en samling vuxna puckon vägrar avsluta en omgång av "kull" som pågått sedan barndomen.

Ett gäng kompisar började leka som barn och slutade aldrig. De växte upp, skaffade jobb och flyttade till olika städer men i maj månad varje år gör de vuxna männen allt för att vinna i barnleken "kull". Allt enligt mottot "Vi slutar inte leka när vi blir gamla, vi blir gamla för att vi slutar leka". Det låter för dumt att svälja, men tydligen är "Tag" inspirerad av en sann historia. Även om regissören Jeff Tomsic sminkat historien med ett par extra stänk av supertrams.

Företagsledaren Bob (Jon Hamm) blir kullad först, av sin kompis Hoagie (Ed Helms) som förklätt sig till en vaktmästare och dyker upp mitt under en pågående intervju med Wall Street Journal. Journalisten på plats bestämmer sig för att följa med när vännerna satsar allt för att kulla den ende i gänget som aldrig åkt dit: Jerry, spelad av Jeremy Renner.

Kompisgänget inkluderar också flumfilosofen Sable (Hannibal Buress), stonerförloraren Chilli (Jake Johnson), samt Hoagies fru Anna (Isla Fisher) som tar leken på ännu större allvar än någon annan, trots att hon inte officiellt är med (endast killar är tillåtna).

Att fånga Jerry visar sig nästan vara omöjligt, och de bästa flabben framkallas när han med militärisk precision lurar sina puckade kompisar i olika fällor. I de något tröttsamma scenerna saggar skämt-tempot en smula. Det är inte jättekul att se någon få munkar kastade i ansiktet i slow motion. "Tag" hämtar sig när den kan unna sig grövre skämt, men är tyvärr lite för slätstruken för att framkalla de djupaste gapskratten.

"Tag" har inga utmejslade rollpersoner. Chillis konstanta spliff i mungipan och Bobs arroganta självförtroende får räcka. Filmen fokuserar nästan helt på leken i fråga. Det gör inte så mycket så länge de snabbt pepprande gliringarna blandas ut med jättebebisarnas dumma idéer. Ändå är känslan ofta att "Tag" är roligare som idé. För att uppskatta resan kräver filmen samma sak av sin publik som av filmens antagonister: att inte tänka för hårt.