Norske Joachim Trier har gjort två alldeles lysande filmer. "Reprise" (2006) och "Oslo, 31 augusti" (2011) är välgjorda existentiella dramer med ett slags absolut gehör för sin samtid.
Trier har sedan dess gjort en internationell film, sorgedramat "Louder than bombs" (2015), som var en ganska slätstruken historia – så där som det kan bli när en ung europeisk regissör drar sig västerut i karriären – men som (ändå) fick höga svenska betyg vid sin premiär.
Nu har Trier återvänt till Norge och med det växer hoppet om att han på nytt kan skapa lite hårt slående filmmagi. Med "Thelma" har han dessutom, uppfriskande nog, valt att ge sig i kast med genren övernaturligt sensuellt drama, och i förhandssnacket har klassiker som "Carrie" och det mesta som Brian De Palma har gjort droppats i förbifarten.
Inledningsvis är "Thelma" precis allt man kan hoppas på av nordic noir i kombination med en uppväxthistoria och lite religiöst färgad mysticism. Faktum är att de inledande scenerna, med en pappa och en dotter och ett gevär i ett snövitt landskap, är så oroväckande och snygga att hjärtat effektivt placerar sig i halsgropen och stannar där resten av filmen.
Thelma är en späd, ung kvinna som har börjat plugga på universitetet. Men konstiga saker händer, fåglar flyger in i fönster och lampor börjar blinka när den tysta, ensamma Thelma utsätts för känslomässig påfrestning. Dessutom drabbas hon av våldsamma fysiska attacker, som liknar epilepsi. En utlösande faktor är den vackra Anja, som närmar sig Thelma och snart inleder de en trevande relation. Men Thelmas strikta religiositet, vars gränser redan har tänjts genom marijuanarökning och alkoholintag, blir en för hård nöt att knäcka för hennes fragila psyke.
Med en tät stämning och ett foto som går från breda ovanifrånperspektiv till klaustrofobiska närbilder skapar Trier ett snyggt feel-bad-drama, där publiken gradvis och i samma takt som Thelma får veta mer om vad det egentligen är som sker med henne.
Det kan ju vara mycket kittlande att först långt in i en berättelse inse att det man har sett egentligen har handlat om något helt annat. Men i det här fallet blir det oklart vad Trier vill ha sagt. I den sista akten, som ska knyta ihop och delvis förklara, blir det väldigt ambivalent och även om historien på många sätt avslutas betydligt ljusare än den börjar sitter man kvar med väl många frågor och tolkningsmöjligheter.
Genre: Sci-fi-thriller
Premiär: 17 november 2017
I rollerna: Eili Harboe, Kaya Wilkins, Henrik Rafaelsen med flera
Regi: Joachim Trier
Speltid: 1 timme 56 minuter
Censur: 15 år
Betyg: + + +
