Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt TTELA
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Seth Rogen och Charlize Theron spelar huvudrollerna i ”Long shot”, om en oväntad kärlekshistoria i skuggan av en presidentvalskampanj. Pressbild.

Filmrecension: Underhållande och tröttsamt

Romantik och politisk satir förenas i komedin ”Long shot”, om en kvinnlig presidentkandidat som får ihop det med en tufsig murvel. Resultatet är både genuint underhållande och ganska tröttsamt.

Tycka vad man vill om USA:s nuvarande president, men han har i alla fall öppnat för nya sätt att skildra amerikanska statschefer på film. Borta är den träiga presidentarketypen, helyllekillar med militärbakgrund som Harrison Ford i ”Air force one” och Bill Pullman i ”Independence day”, som skriver sporrande tal med ena handen och räddar världen med den andra.

Numera kan filmpresidenten, likt den verklige, bete sig irrationellt, komiskt och helt skrupelfritt. Det märks inte minst i Bob Odenkirks lysande birollsinsats i komedin ”Long shot”. Där spelar han en tv-skådis som har blivit president eftersom han var så bra på att spela president i en tv-serie. När Hollywood kallar bestämmer han sig för att överge ämbetet efter sin första mandatperiod. Man måste ju smida medan järnet är varmt om man ska göra den svåra övergången från tv till film.

Avhoppet lämnar fältet öppet för utrikesminister Charlotte Field (Charlize Theron) som är hans raka motsats: briljant, snygg och idealistisk. Hennes framtid verkar given, tills hon anlitar barndomsvännen Fred Flarsky (Seth Rogen) – en radikal och oborstad journalist – som talskrivare. De dras till varandra, men en relation med lunsen Fred ingår inte i den bild av Charlotte som hennes kampanjteam vill visa upp för väljarna.

”Long shot” är både en genuint underhållande film och en ganska tröttsam djupdykning i allt det som har gjort Seth Rogen till en omåttligt populär figur på vita duken: knarkromantiken, de grova sexskämten och äckelhumorn.

På plussidan finns de roliga birollerna (bland annat Alexander Skarsgård som kanadensisk premiärminister med rektangulärt leende) och ett smatterband av snygga samtidsskämt – på minussidan en rent usel Sverigeskildring (om Ralph Fiennes kan lära sig ryska för att regissera en film om Nurejev, så kan väl kostymören till ”Long shot” åtminstone googla fram en autentisk svensk folkdräkt).

Det finns också en diskrepans mellan de båda huvudrollsinnehavarnas insatser. Seth Rogen gör samma figur som alltid medan Charlize Theron är sylvass, varm och fullständigt trovärdig i rollen som potentiell president. Så bevisar hon en av filmens teser: att kvinnor måste vara mycket bättre än män för att få lika mycket kredd.