Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Adam Driver och Jonathan Pryce i Terry Gilliams "The man who killed Don Quixote". Pressbild.

Filmrecensioner: Strulig men sevärd Quijote

Ett ödesdrabbat filmprojekt har äntligen kommit i hamn. Resultatet är klart sevärt – även om allt inte fungerar i Terry Gilliams "The man who killed Don Quixote".

Finns det något filmprojekt i modern tid som har varit utsatt för så många missöden och spekulationer som Terry Gilliams film om Don Quijote och dennes strid mot väderkvarnarna?

Skådespelare har blivit sjuka, finansiärer har dragit sig ur, en översvämning spolade bort hela inspelningsplatsen. Baserat på detta gjordes en mycket sevärd dokumentärfilm, ”Lost in La Mancha” – inte minst minnesvärd är den scen där Gilliam dagen efter översvämningen hytter med näven mot himlen och ropar ”du fick mig den här gången”.

Till sist blev det dock en film, som hade premiär på förra årets Cannesfestival. Har den varit värt att vänta på så länge, eller hade den bara blivit en besatthet hos Gilliam, som var tvungen att göra sin Don Quijote-film för att kunna gå vidare?

Lite grand av det sistnämnda finns det nog där, men samtidigt är ”The man who killed Don Quixote” klart sevärd, inte minst för oss som har uppskattat hans absurda humor allt sedan tiden i Monty Python.

Adam Driver spelar Toby, en filmskapare som befinner sig i Spanien för att göra en reklamfilm som har ett Don Quijote-tema. För tio år sedan var han på samma ställe och regisserade en liten lågbudgetfilm baserad på ”Don Quijote” – när han nu återvänt upptäcker han att den inspelningen förstörde livet för många av byborna.

In i handlingen träder en skomakare (Jonathan Pryce). Han är övertygad om att han är den riktige Don Quijote. Toby blir dennes följeslagare Sancho Panza och tillsammans beger de sig ut i omgivningarna i en alltmer absurd kedja av händelser. I dessa hittar vi också Tobys agent (Stellan Skarsgård), dennes älskarinna, och diverse filmbolagsmänniskor.

När man ser en Terry Gilliam-film gäller det att uppskatta det absurda och de häftiga svängarna. Allt fungerar inte, ibland tar han i så att det knyter sig, men i sina bästa stunder förmedlar han en komik som både är svart underhållande men under humorn också bitande och subtilt samhällskritisk. Det finns en klar linje från hans Python-animationer till en film som Don Quijote – vi förstår inte allt, men även det vi inte förstår kan vara mycket sevärt.

Gilliam fyller snart 80. Uppenbarligen jobbar han nu med en tv-serie baserad på ”Time bandits”. Vi får hoppas att han har energi nog att fortsätta regissera, nu när han äntligen har blivit av med Don Quijote.