Den spanske regissören Pedro Almodóvar kallar sig skämtsamt för halvfransk under presskonferensen dagen efter den lyckade galapremiären av hans nya delvis självbiografiska drama "Pain and glory". Den franska publiken är lojal och de älskar hans känslofyllda, ofta dramatiska historier. Kärleken är besvarad, försäkrar regissören, iförd svarta solglasögon trots regntunga skyar.
Medicinerar med heroin
"Pain and glory" handlar om en filmregissör och hans existentiella kris. Eller som en mycket tagen boliviansk journalist sade på presskonferensen: "Filmen känns som en dikt om smärtan som kan uppstå av framgång".
För att slippa sin smärta självmedicinerar regissören med heroin. Han minns tillbaka på sin barndom, sin mamma och förlorad kärlek. En gammal älskare dyker upp, vilket resulterar i ett passionerat ögonblick av cirkelslutning.
Är det Pedro Almodóvars egen historia? Inte riktigt, men det hade kunnat vara det, försäkrar han:
- Mitt liv reflekteras i filmen men man får inte ta det bokstavligt. Jag har upplevt mycket kärlek som har fått brytas av, som en kroppsdel. Tyvärr har jag aldrig fått uppleva någon sådan försoning som i filmen. Jag måste säga att jag älskar scenen med de två 50-plusmännen som förenas i en sådan passionerad kyss. Det ser vi inte så ofta på film, jag hade gärna trängt mig in mellan Antonio Banderas och Leonardo Sbaraglia.
"Vill hitta mig själv"
Frågan är om inte huvudrollsinnehavaren Antonio Banderas också verkar gå igenom någon slags kris. Under presskonferensen gör han en poäng av att han numera är besatt av att hitta sig själv.
Den spanske superstjärnan har visserligen arbetet med Pedro Almodóvar i början av sin karriär (som i "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott" (1988), men också levt en livstid i Hollywood. Fram till 2014 var han gift med skådespelaren Melanie Griffith och det är också i drömfabriken han har medverkat i succéer som "Zorro – den maskerade hämnaren" (1998), "Philadelphia" (1993) och "Shrek"-filmerna.
- Jag vill hitta en ny Antonio Banderas. För att skapa den här rollfiguren var jag tvungen att döda "Antonio Banderas". Redan när jag och Pedro gjorde "The skin I live in" (2011) hamnade jag i konflikt med mig själv. Jag kom dit med den erfarenhet jag fått under de 22 år som gått sedan vi sist jobbade ihop och ville visa upp den. Men Pedro sa bara "vem är du i allt detta?". Och nu har jag fått chansen igen, säger Banderas och fortsätter:
- Alla de filmer jag gjort, de spelar ingen roll längre. Sommaren som vi spelade in den här filmen var den lyckligaste i mitt liv och det kan ingen ta i från mig.