Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Regissören Ted Kjellsson och skådespelarna Dante Fleischanderl och Ella Rae Rappaport, som är aktuella med filmen "Ensamma i rymden".

I ny rymdfilm hörs både skrik och skratt

I en "Alien" för barn bor syskonen Gladys och Keaton i ett stort rymdskepp som har lämnat jorden bakom sig för evigt.

I ett rymdskepp som egentligen skulle rymma 5 000 personer finns bara två, små, passagerare. Syskonparet Gladys och Keaton är precis som titeln "Ensamma i rymden" antyder just ensamma och på väg till planeten Vial. Tanken är att de ska starta om där då Jorden har blivit obeboelig.

Men det tar lång tid att komma fram och en dag får de sällskap, av en gullig och lite tokig rymdvarelse, som så småningom förändrar det mesta för barnen.

"Spielbergifierade" grundhistorien

Rymdfilm inbjuder ofta till såväl existentiella frågeställningar som spännande äventyr och "Ensamma i rymden", som får premiär den 21 september, är inget undantag.

- Jag letade efter en bra story för att göra en svensk science fiction-film när jag såg Henrik Ståhls pjäs "Vial". Den hade en enkel premiss: två ensamma barn i rymden, men den var tyngre och djupare på ett sätt som funkar bra på scen, säger Ted Kjellsson.

Regissören, som mest har jobbat med reklamfilm tidigare, insåg genast att han ville "spielbergifiera" pjäsen för att göra en film som kunde kombinera den egna barndomens två stora inspirationskällor: kvalitetslitteratur av Maria Gripe, Ulf Stark och Astrid Lindgren i ena ringhörnan och de filmiska storheterna George Lucas, Ridley Scott och Steven Spielberg i den andra.

Huvudpersonerna i filmen görs av Ella Rae Rappaport och Dante Fleischanderl. De spelar storasyster Gladys, som har tydliga minnen av livet på jorden respektive lillebror Keaton, som är född på rymdskeppet och har en lite vagare uppfattning om vem deras mamma Speedy egentligen var och vad som har hänt med henne.

Sorgset och fnissigt

Det blir sorgset, fnissigt och pulshöjande att följa deras öde. Den fina tonträffen med barnen, inte minst i samspelet med rymdvarelsen Vojajer (som spelas av Henrik Ståhl i en tekniskt mycket avancerad mask) har Ted Kjellsson fått hjälp med från hemmaplan.

- Det jag har lärt mig av att vara pappa, det kan ingen filmskola lära ut. Jag har haft tonårsdöttrar och söner i trotsåldern och självklart har jag använt det för att färga Gladys och Keaton. Sen brukar jag skoja om att jag har en tvåårig sladdis också, så det får väl vara vår alien då.

Skeppet i filmen är uppbyggt på riktigt och filosofin bakom den tekniktunga inspelningen har varit att göra så mycket som möjligt på ett handfast sätt och att undvika onödigt användande av så kallad green screen.

- Vi ville ha den här 70-talsestetiken. Hade jag byggt ett rymdskepp i dag skulle jag ha använt teknik som man vet skulle ha hållit länge. Sedan har vi digitala effekter där det behövs också men det ska kännas gediget.

TT: Kan det bli en fortsättning för Gladys och Keaton?

- Det finns redan ett manus som jag hoppas på att vi kan göra, en "Mad Max" för barn. Och jag är ju född på 70-talet, så trilogier är min grej, ha ha.