Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jan Myrdal är aktuell med boken "Ett andra anstånd", en bok som han inte vill kalla en självbiografi. Han kallar den i stället för ett "rannsakande där han bortom skamgräsen försöker skala jaget".

Jan Myrdal bortom skamgränsen

Egentligen borde Jan Myrdal vara död, men två gånger har han fått vad han kallar anstånd. Nya boken "Ett andra anstånd" är en granskning av författarens liv efter det att han inte dog i blodförgiftning.

Just som Jan Myrdal har avslutat ett anförande i Degerfors Folkets hus sommaren 2015 börjar han känna sig konstig.

- Jag begrep inte vad som höll på att hända, utan tänkte att det bästa var om jag gick till mitt hotellrum för att vila, säger han.

Som tur var hann aldrig Jan Myrdal så långt som till sitt rum – hade han gjort det hade den här intervjun kanske aldrig ägt rum.

- På väg dit mötte jag två kamrater som är läkare som genast förstod vad det rörde sig om. Så det blev ambulans till närmaste lasarett där jag fick vård.

Jan Myrdal hade drabbats av sepsis, det vill säga blodförgiftning. Om han inte hade körts till lasarettet i ilfart hade han dött.

Gräver fram det mest pinsamma

I sjuksängen på Karlskoga lasarett kom Jan Myrdal till insikt om att han hade fått ett andra anstånd. Sitt första fick han redan 1988, efter en hjärtinfarkt och efterföljande kranskärlsoperation.

- Jag insåg att det nu var nödvändigt att tänka igenom livet, utan att undvika det svåra och pinsamma. Boken är ett försök från min sida att vara uppriktig, att inte bara minnas utan att också granska minnena. Jag menar, alla minnen som vi har, de är i mångt och mycket omvandlade, korrigerade och fejk.

Till saken hör att Jan Myrdal har skrivit mycket om sitt liv, ofta i okonstlad självbiografisk form. I "Ett andra anstånd" finns gott om sidhänvisningar till hans tidigare böcker, som om han genomförde ett studium av sitt liv och verk. Men man får också en inblick i Jan Myrdals liv som det ser ut medan han skriver boken.

- Jag har skrivit boken för att hjälpa människor och befria dem från skam och pinsamheter. Jag har gjort det genom att gräva fram det mest pinsamma och komma bortom skamgränsen, som det här med gonorrén.

Jan Myrdal skriver utan att skoja till det att det var gonorrén som förde honom samman med hans tredje fru Gun Kessle – att hon smittade honom blev början på ett nästan 50-årigt äktenskap som varade fram till hennes död.

Lever ensam

Så gott som hela sitt liv har Jan Myrdal levt tillsammans med kvinnor. Han har skrivit om dem tidigare och skriver om dem också nu. Men efter skilsmässan från sin fjärde fru 2018 lever han ensam.

- Jag skriver inte så mycket om det i boken, men det förstår man ju att det sexuella åldrandet är en realitet, om en man i 90-årsåldern lever med en 40 år yngre kvinna så är det klart att det blir en ohållbar situation.

Han hymlar inte med att arbetet och könet har varit hans starkaste drivkrafter. Han skriver lika rakt och rått om kåtheten som om allt annat – från tonårens ständiga onani till ålderdomens impotens.

- Jag saknar tvåsamheten. Samtalen och den fysiska kontakten. Jag menar inte främst samlag, utan det att få sova bredvid en kvinna som lägger sina ben över mina, det är för mig en stor lycka.

"Ingen som tänder på en gubbe"

Jan Myrdal har försökt hitta någon ny, som det heter. Han har lagt ut kontaktannonser på nätet under eget namn och med bild, men det är ingen som har nappat.

- Det är ingen som tänder på en gubbe, det är bara så det är. Och de som ändå har varit lite intresserade har varit rädda för att hamna på löpsedlarna eftersom jag är den jag är. Jag är ute ur leken, det är tråkigt.

Jan Myrdal har länge varit en kontroversiell person, inte sällan kallad rabulist. Han har skrivit och sagt saker som har väckt stor debatt. Hatporträtten av föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal i boken "Barndom" (1982) är ett exempel. Ett annat är den mångåriga kommunisten Jan Myrdals kontroversiella uttalanden till försvar för diktatorn Pol Pot.

"Man behöver inte skjuta sig eller så"

När dagen väl kommer, när inga anstånd längre finns att få, kommer Jan Myrdals döda kropp att skickas till Karolinska institutet i Stockholm där den ska användas i utbildningssyfte.

- Självklart! Jag fick höra att läkarstudenterna har ont om kroppar att skära i. Det är ju pinsamt att inte fler väljer att donera åtminstone sina organ. Tänk så många liv som kunde räddas om folk valde att göra det.

Jan Myrdal är inte rädd för döden, eftersom han alltid har vetat att han en dag ska dö. Det han däremot är rädd för är att bli dement. Han slår näven i bordet och säger att han vägrar att gå in i dimman.

- Jag har sett många nära vänner försvinna på det sättet, de har inte känt igen mig eller ens sina fruar. Fick jag veta att det var på väg att hända mig, då skulle jag göra slut på tillvaron. Det behöver inte ske dramatiskt, man behöver inte skjuta sig eller så. Det räcker om man hindrar blodtillförseln till hjärnan i någon minut.