Den japanska kärnfamiljen är Hirokazu Kore-edas ständigt återkommande tema. I filmer som "Barnen som inte fanns" (2004), "Still walking" (2008) och "Sådan far, sådan son" (2013) vänder han och vrider på konceptet familj – behövs det exempelvis alltid blodsband för att hävda ett släktskap?
Med sin senaste variation på temat, "Shoplifters", som får svensk biopremiär i veckan, spände han den cineastiska bågen och träffade mitt i prick, i alla fall enligt juryn på filmfestivalen i Cannes, som belönade honom med filmvärldens mest prestigefyllda pris, Guldpalmen.
Enkel "förlossning"
I en gruppintervju några dagar tidigare ville den mycket ödmjuke Kore-eda inte kommentera vinstchanser och fnissade till när en reporter föreslog att regissören i det här stadiet av sin karriär har nått en mästerlig nivå.
- Jag känner det verkligen inte så men tack för att du sade det. Varje film är en ny utmaning för mig och jag tycker inte att jag har bemästrat filmmediet alls, men den här filmen hade kanske en lite enklare "förlossning" än vanligt.
"Shoplifters" handlar om en fattig men kärleksfull familj som främst lever av gamla farmors pension och det som de kan stjäla eller lura sig till. En kall kväll råkar pappan och den tioårige sonen på en utsvulten, tilltufsad femårig flicka på gatan och tar med henne hem. Flickan får stanna kvar och äta sig mätt på ångande heta nudlar. Dagarna går och snart känns hon som en del av den brokiga skaran.
- När jag gjorde "Sådan far, sådan son" ställde jag mig frågan om blodsband eller tiden man tillbringar tillsammans är viktigast. I den här filmen tar jag ett steg till och undersöker om det är möjligt att forma ett föräldra-barn-band helt utan blodsband.
Lurig film
Familjen i "Shoplifters", som långsamt vecklar ut sig och visar sig vara något helt annat än vad man först tror, tillhör den japanska underklassen och kämpar hårt för sin överlevnad. Hirokazu Kore-eda kallas i bland för Japans Ken Loach och växte själv upp under blygsamma förhållanden.
- Jag bodde i ett hus som var ännu mindre än det som skildras i filmen. Vi var sex personer i familjen och mitt "rum" var ett skåp i köket, precis som pojken Shota i filmen. Där satt jag med en ficklampa och läste böcker och så betraktade jag min familj. Men jag fick aldrig lära mig att snatta, som Shota, haha.
Hirokazu Kore-eda blir allvarlig igen och påpekar att det visserligen inte är ett huvudsyfte för honom men att han med sin film också vill belysa den bristande välfärden i Japan.
- Frågan jag ställer är huruvida det är ok att döma den här familjen? De har redan blivit övergivna av samhället och i filmen blir de övergivna igen, är det ok?
Fakta: Hirokazu Kore-eda
Född: 1962 i Tokyo
Jämförs med: Den japanske mästaren Yasujiro Ozu.
Kännetecken: Lågmälda dramer som ofta handlar om döden, hågkomst och om vanliga människor och familjer där banden prövas.
Karriär i urval: "Barnen som inte fanns" (2004), "Still walking" (2008), "Sådan far, sådan son" (2013), "Tredje mordet" (2017).
Aktuell: Med "Shoplifters", som får svensk biopremiär 21 december.
