Föreställer bilden en levande eller uppstoppad flamingo?
Det blir en stunds tystnad innan Esko Männikkö besvarar frågan.
- Jag vill inte berätta om min konst. Det är ditt bekymmer att komma fram till vad den föreställer. Du måste hitta egna historier i dem, det blir roligare då.
Dras till motsättningar
Esko Männikkö, som blev internationellt erkänd på 90-talet med sin fotoserie av ungkarlar i norra Finlands glesbygd, har turnerat runt med den retrospektiva utställningen "Time flies" sedan 2014. Men den är aldrig likadan. Varje gång en utställning ska byggas upp väljer han ut fotografier bland omkring 300 verk. Hur många och vilka det blir styrs av lokalen och vad han känner för. Utställningen kan ses som en platsspecifik installation, förklarar han. Bilderna hänger heller inte i någon märkbar ordning. Stora hänger bredvid små, fotografier från 90-talet bredvid de senaste årens fotografier av öde hus, och italienska skulpturer bredvid döda djur.
Männikkö dras till motsättningar. De till synes övergivna, förfallna husen blir genom hans kameralins både vackra och sorgliga. Hans motiv är många gånger karga och fyllda av vemod och melankoli, men också av värme, skönhet och inte sällan ett visst mått av humor.
- Charlie Chaplin är en av de viktigaste konstnärerna någonsin. Han visade att humor och tragik ligger väldigt nära varandra. Du skrattar först och gråter sen, eller tvärtom. Min humor är pervers.
På vilket sätt?
- Se dig omkring så förstår du, säger Esko Männikkö samtidigt som han skrattar vänligt och gör en svepande gest mot bilderna i rummet.
Motsättningar är inte bara något som Männikkö fascineras av – han själv är på en och samma gång kärv och varm. Hans knapphändiga svar och ovilja att kommentera sin egen konst är på inget sätt otrevliga. Det är bara så han tycker att konst ska upplevas, okommenterad.
Men ibland glömmer han bort att han inte ska förklara. Som när han visar bilderna på gatlyktorna i Kap Verde som han älskar för att de är förbrukade men ändå får stå kvar, och för att de är placerade bredvid varandra trots att ingen är den andra lik. Det är precis som med de stora träramarna som han har valt ut till sina fotografier. Vissa är svarta och blanka, andra är byggda av honom själv av grånat, regn- och vindpinat trä.
Tidens spår
Esko Männikkö bläddrar i boken som hör till utställningen. Han stannar till vid ett uppslag med gravstenar som han har fotograferat i Tyskland. Han ler och pekar på mossan som växer i de inristade siffrorna på stenarna, säger att det är vackert hur naturen sätter spår. Plötsligt får han syn på något på en av sidorna i boken och hämtar Estelle af Malmborg som är Mindepartementets konstnärliga chef.
- Estelle! Vi måste ha med en mumie! Det finns ingen mumie i den här utställningen, det måste vi ha, utbrister han och pekar på ett mumifierat ansikte i spetsmössa som grinar ut från boksidan i något som liknar ett leende.