När kriget stod för dörren

- Frankrikes fall 1940 var något oerhört. Det var nästan som om USA skulle falla i dag. Då började många i Sverige fundera på om den tyska nyordningen kanske var bestående. De började ställa in sig på att anpassa sig till ett tyskdominerat Europa, säger Berggren.

Boken, "Landet utanför", är den första i en serie på tre om Sverige under andra världskriget.

Den första delen behandlar tiden från strax före krigsutbrottet 1939 fram till slaget om Storbritannien hösten 1940 – en relativt kort tid i månader räknat, men också den tid då Sveriges läge var som mest utsatt.

Två händelser står ut i sammanhanget: vinterkriget 1939–1940 då Sovjet överföll Finland, och det tyska anfallet på Norge i april 1940. I båda fallen tvingades den svenska regeringen kryssa sig fram i farliga vatten.

- Under vinterkriget fanns det många svenska frivilliga på den finska sidan, och många, inte minst vissa officerare i svenska armén, tryckte på för att Sverige skulle gå med aktivt i kriget mot Sovjet, säger Berggren.

"Oerhört oroad"

I dag framstår ett sådant ingripande som vansinnigt, och som en livsfarlig underskattning av Röda armén. Men regeringen med statsminister Per-Albin Hansson var klart emot och lyckades förhindra ett svenskt deltagande.

Sedan blev situationen ännu värre, när Hitler invaderade Norge. Då fanns också brittiska och franska planer på att invadera Malmfälten i Norrbotten för att förhindra att tyskarna fick tillgång till den svenska järnmalmen.

Som om detta inte räckte tvingades Sverige ganska snart gå med på transitering av tysk trupp genom Sverige.

- Jag tror att Per-Albin var oerhört oroad vid den tidpunkten, liksom många andra i Sverige.

- Nu vet vi att Hitler inte hade något intresse av att ockupera Sverige, men det visste man inte då.

- Transiteringarna var förnedrande för Sverige. Man böjde sig för den tyska övermakten, vilket var allmänt känt bland folket. Regeringen kände då att den var tvungen att tala om att detta var eftergifter som man tvingats till. Folk var nog inte indifferenta – men alternativet var värre, säger Berggren.

Dåtidens ögon

Han har försökt att ha som mål att inte se händelserna i historiens backspegel, utan beskriva det hela så som människorna upplevde dem när de inträffade.

- Jag ville följa människorna i realtid. Det är väldigt lätt när det gäller andra världskriget att haka upp sig på de moraliska aspekterna, vad som var rätt och fel, men jag har velat se på händelserna med dåtidens ögon, säger han.

Mycket i boken handlar förstås om hur regeringen agerade, och vad olika makthavare tyckte, men den tar också i hög grad upp vardagslivet bland vanliga människor. Det berättas exempelvis om ett förälskat par som bara har ögon för varandra, och inte ser nyheterna om tyska bombningar i Frankrike i fönstret på Dagens Nyheters depeschkontor.

Övervinneliga?

Efter Frankrikes fall verkade den tyska krigsmaskinen oövervinnelig. Många trodde att tyskarna kommit på ett helt nytt sätt att föra krig. En och annan började undra om Hitler hade historien på sin sida, men tyskvänligheten var ändå inte så utbredd i Sverige som ibland påståtts.

- Delar av borgerligheten var tyskvänlig, men gemene man var nog inte sådan. Brittiska reportrar som besökte Sverige var förvånade över att människorna verkade påfallande engelskorienterade, säger Berggren.

- Sverige hade rykte om sig från första världskriget att vara tyskorienterat, men detta hade förändrats efter det tyska nederlaget i kriget och under mellankrigstiden blev Sverige alltmer orienterat mot den engelska kultursfären. Det var inte Stalingrad som svängde den svenska opinionen. Den hade börjat svänga redan 1918.