"Jag har alltid intresserat mig för orättvisor", säger den italienska författaren Dacia Maraini.
"Jag har alltid intresserat mig för orättvisor", säger den italienska författaren Dacia Maraini.

Nobelpristippade Maraini om kvinnors revolt

Hon är en tidig föregångare till feministiska författare som Elena Ferrante. Italienska Dacia Maraini har ägnat sitt liv åt att skriva om modiga kvinnors kamp. Nu ges den Nobelpristippade författaren ut på nytt i Sverige.

ANNONS
|

Både Elena Ferrante och Silvia Avallone har de senaste åren slagit igenom stort bland svenska läsare, med sina starka skildringar av klass, kvinnokamp och vänskap. Dacia Maraini har skrivit om samma teman sedan 1960-talet – hon är en av den feministiska litteraturens föregångare i Italien. Men i Sverige är hon inte lika känd, även om hon länge har varit Nobelpristippad.

Nu ges dock hennes klassiska "Olustens år" ut på svenska, om 17-åriga Enrica. Hon är en fattig ung kvinna som söker självständighet, men som ständigt behandlas som ett villebråd av männen. Boken var före sin tid på 1960-talet men orsakade ändå ingen kontrovers, minns Dacia Maraini, på besök i Stockholm.

ANNONS

- Problemet är att böcker av kvinnor så ofta förbigås. Jag blev helt ignorerad. Den bok som till slut gjorde succé bland publiken var "Den stumma hertiginnan", som översattes till 25 språk. Innan dess fanns jag inte ens, konstaterar hon.

Modiga kvinnor

Dacia Maraini har skrivit en lång rad böcker om kvinnliga öden. Hon har berättat om historiska kvinnor som Chiara d'Assisi och den dövstumma Marianna Ucria. I "L'amore rubato" (Stulen kärlek) berättar hon om kvinnor som misshandlas av dem de älskar. "Bagheria", vilket är en siciliansk stad, skildrar maffians våld.

- Jag berättar ofta om våld, för kvinnor som gör uppror blir ofta mördade. Jag skulle önska att det slutar på ett annat sätt, men tyvärr gör det sällan det.

Mod är vad som förenar kvinnorna i hennes böcker, säger Dacia Maraini och hennes ögon glöder till. Hon gick själv i bräschen och startade en teater med enbart kvinnor, hon stod upp för aborträtten mot själva Vatikanen och i "Olustens år" skrev hon om hur Enrica gör abort, innan det ens var lagligt.

ANNONS

- Jag började tidigt skriva om det här, och var aktivist. Men det är aldrig en individuell gärning som förändrar, det är alltid kollektivet, säger hon ödmjukt.

Fortfarande aktuell

I "Olustens år" imploderar Enricas familj av fattigdom och olycka. Mamman dör och pappan super bort deras pengar. Själv försöker hon hitta en försörjning. Hon söker kärleken – medan männen ständigt vill använda henne för sin egen njutning.

- Sexualiteten blir hela tiden en förödmjukelse. Enrica orkar inte gå hela vägen med sin revolt, men hon har en nästan subliminal medvetenhet om sin situation. Den tar sig inte uttryck i konkreta handlingar, det här var innan feminismen slog igenom och hon hade ingen som hjälpte henne, säger Dacia Maraini.

Hon är själv förvånad över att flera länder nyligen har gett ut boken igen. Men den ringar också in en aktuell situation för många arbetslösa ungdomar.

ANNONS

- I Italien finns det ingen meritokrati, det finns få jobb för de intellektuella och man favoriserar dem som har kontakter. Så de bästa flyttar utomlands, säger hon.

Hon vet själv hur det är att vara fattig – i barndomen hade familjen knappt pengar till skor. Men böcker saknades aldrig i hemmet.

Undersöker moderskapet

Kampen mot orättvisorna är ett familjedrag, konstaterar Dacia Maraini i sin nya bok "Corpo felice", ("Lycklig kropp"). Hon inleder med minnen från sina första dramatiska år: familjen flyttade till Japan under andra världskriget. När föräldrarna vägrade svära trohet till den italienska fascistregeringen hamnade de i ett japanskt koncentrationsläger, under två svåra år.

I boken återvänder hon också till ett annat sår. Som ung förlorade hon ett barn när hon var i sjunde månaden.

- Eftersom jag inte kunde få fler barn har det alltid stannat kvar som ett ärr i mig.

ANNONS

Hon skriver fram en dialog med den förlorade sonen. Men hennes erfarenheter ligger framför allt till grund för en undersökning av moderskapet. Kanske, spekulerar hon, är det avundsjukan på denna urkraft som finns i botten av det hat och den kontroll som har drabbat kvinnors kroppar.

- Moderskapet är en sådan kraft, men dess potential har förstörts, särskilt av de monoteistiska religionerna som är fädernas religioner. Mamman existerar ju inte ens i dem!

Dacia Maraini skriver också om sin sons tänkta modersuppror: i boken blir han misogyn. Men samtidigt söker hon en försonande väg i det eviga kriget mellan könen.

- Eftersom jag ändå är optimist slutar det med en förändring, som sker via kärleken. Den accepterar det komplicerade hos den andre medan hatet förenklar. En av civilisationens största fiender är förenklingen. I en komplex värld erkänner vi mångfalden.

ANNONS
TT

Fakta: Dacia Maraini

Född: 1936 I Fiesole (Florens)

Bor: I Rom

Bakgrund: 1938 flyttade Dacia Marainis familj till Japan, på grund av hennes pappa som var etnolog. När kriget bröt ut hamnade familjen i koncentrationsläger i Tokyo, och blev kvar där i två år.

Tillbaka i Italien bodde familjen i Sicilien. Men vid 18 års ålder flyttade Dacia Maraini till Rom. Hon var med och grundade flera litterära tidskrifter.

1962 debuterade hon med "La vacanza" och 1963 gavs "Olustens tid ut". Sedan dess har Dacia Maraini skrivit en rad böcker, bland andra "Bagheria", "Voci", "L'amore rubato" och "Tre donne".

Hon har också skrivit över 30 dramer. På 1970-talet grundade hon en teater som styrdes och regisserades av enbart kvinnor. Hon var gift ett kort tag, innan hon blev tillsammans med en annan italiensk litterär storhet, Alberto Moravia.

Dacia Maraini har också skrivit poesi och essäer, om både skrivandets konst, om jämställdhet och om kvinnors situation.

Aktuell: Med nyutgåvan av "Olustens år" och den italienska boken "Corpo felice". Nästa år ska "Den stumma hertiginnan" ges ut av Modernista.

Fakta: Dacia Maraini om...

... Nobelpriset:

"Jag har en stor respekt för det priset och det vore en stor ära. Men man får inte jaga efter saker, inte ens kärlek. Man ska inte springa efter lycka, rikedomar eller framgångar, då mår man bara dåligt och blir frustrerad. Min filosofi är att jag gör det jag måste göra."

... favoriten bland sina verk:

"Den bok som är mig kärast är den jag skriver på i nuet. Böckerna håller mig sällskap. Boken är som ett barn, och sedan försvinner den ut i världen, precis som barn gör, på sina egna ben".

ANNONS