Strålkastarljus på svarta kvinnors vittnesmål

För fem år sedan startade Fanna Ndow Norrby ett Instagramkonto med syfte att rikta ljus på de fördomar och den rasism svarta personer lever med i Sverige i dag. Kontot, "Svart kvinna", blev enormt stort och fick på kort tid flera tiotusentals följare. Det blev senare även till en antologi, och nu är det dags för Riksteatern att sätta upp pjäsen "24 timmar svart kvinna" med manus av Ndow Norrby.

Olika reaktioner

Men pjäsen skiljer sig från kontot och boken på en viktig punkt. Den behandlar samma frågor, men här får de drabbade kvinnorna ansikten och personligheter.

- I de andra forumen har andra människors ord fått ta plats: Vad andra har sagt till oss. Pjäsen gör tvärtom, nu låter jag fyra mänskliga karaktärer bli utsatta för sådan här skit. Och hur reagerar de då? Olika så klart. Vi är ju olika människor, säger Fanna Ndow Norrby.

Hon har jobbat med pjäsen i flera år, och inledningsvis var syftet just att visa att människor måste tillåtas att reagera olika när de utsätts för övergrepp. Att utsättas är en högst personlig upplevelse som resulterar i vitt skilda reaktioner, och Ndow Norrby har velat undersöka om det finns utrymme för individen när ett kollektiv upprepat blir utsatt för samma sak.

Bara ett par veckor före premiären hände något som plötsligt gör pjäsen än mer aktuell. Ett klipp där manliga ordningsvakter hårdhänt avvisar en gravid svart kvinna från ett tunnelbanetåg spreds i sociala medier och väckte bestörtning och avsky.

- Pjäsen berör bland annat väktarvåld, och plötsligt, ironiskt nog, blev den frågan brännande aktuell. Men klipp på sociala medier tar ju slut, och man står där och undrar vad som hände innan och efter. I pjäsen får klippet liksom fortsätta, säger Fanna Ndow Norrby.

Smärta och glädje

Segal Mohamed, som spelar en av kvinnorna i pjäsen, tycker att en av pjäsens styrkor är att den utgår från just dem.

- Det finns en viktig replik i pjäsen: "Man vill ju bara leva sitt liv". Det jag tycker att Fanna har gjort exceptionellt bra i den här dramatiseringen är att hon inte bara utgår från blicken på de här tjejerna. Det som är relevant är var internaliseringen av dessa upplevelser börjar. Det är något man sällan pratar om, de psykologiska mekanismerna, vilka verktyg man tar till för att överleva detta, säger hon.

För Segal Mohamed, med egna erfarenheter av pjäsens tema, har det inneburit en hel del smärta att jobba med uppsättningen.

- Men också extremt mycket glädje och läkning och en möjlighet att få komma till tals och få sätta ord på de här känslorna. Jag tror att publiken kommer att se den som upplyftande, men också att den erbjuder en möjlighet till läkande istället för ett beklagande av vad som sker på daglig basis, säger hon.