Högt och fritt beläget vid sidan av motorvägen mellan Göteborg och Falkenberg står sex resliga antenntorn i rad, vart och ett 127 meter högt. I dag är det svårt att tänka sig att det var via den här anläggningen man kommunicerade med USA, oavsett om det gällde telegram till privatpersoner eller viktiga statsangelägenheter. Men då, i början av 1920-talet, var radiostationen såväl imponerande som viktig.
- Här finns början till all den trådlösa kommunikation vi har i dag. Det är häftigt att tänka att vi har gått från den här jättestora maskinen till en mobil i fickan, säger Jennie Helin, projektkoordinator vid Världsarvet Grimeton.
Länk till omvärlden
Ytan utanför Varberg valdes för att det skulle vara så fri väg som möjligt för radiovågorna till New York, och samtidigt en öppen plats som inte var belägen för nära havet. Med första världskriget i färskt minne ville man inte riskera angrepp från fartyg till havs.
Beslutet om att bygga stationen togs för att kunna skicka morsetelegram över Atlanten utan att riskera brutna kabelförbindelser som under första världskriget. Under andra världskriget passerade många länders telegram genom radiostationen.
I dag är Grimetons Radiostation den enda i sitt slag som fungerar. Numera används den bara vid uppvisning för besökare, men när den var i bruk var den i gång dygnet runt för att ingen skulle behöva vänta på att skicka viktiga telegram.
När den nu körs sänds morsetelegram ut för att besökarna ska få se, men framförallt höra maskinen arbeta. Sedan den blev ett världsarv 2004 har fler fått upp ögonen för radiostationen, omkring 9 000 besökare kommer dit varje år.
Upp i tornen
Majoriteten är utländska turister, men en hel del nyfikna svenskar dyker också upp. Vissa är särskilt teknikintresserade medan andra blir intresserade när de passerar på E6/E20. Många blir positivt överraskade av radiostationen och de fina omgivningarna, berättar Jennie Helin.
- De blir imponerade när de kommer in i den gamla hallen, drar in dofterna från olja och gammal maskin, och ser den stora apparaten.
Än så länge får besökarna nöja sig med att se världsarvet från marken. Men kanske kommer man att få åka upp i tornen framöver, vilket skulle kunna locka fler besökare till det relativt okända världsarvet.
- Vi får många förfrågningar och skulle vilja att det blir verklighet inom två år. Vi tittar på olika möjligheter att ordna det, säger Jennie Helin.