Tung tragik i skildring av USA:s infödda

Den stolte krigaren, den ledsne gamle mannen i huvudbonad eller den fulle, dumme indianen.

Så ser de vanligaste stereotyperna av infödda amerikaner ut och det var när Tommy Orange arrangerade filmvisningar med efterföljande diskussioner på samhällscentret för infödda i Oakland, Kalifornien, som han själv fick upp ögonen för hur illa det var.

- Ingen av oss hade talat om det här tidigare, och det kändes lite som att vi hade en konstig stödgrupp. Men nästan alla infödda vet att vi blivit skildrade på sätt som verkligen är reducerande, endimensionella eller historiska. Som enbart förbinder oss till det förflutna, säger han.

- Folk vill göra det finare än vad det är, eller fulare än vad det borde vara. Vi blir objektifierade och gjorda antingen till fruktansvärda eller till heliga.

Helt rimligt

Han talar milt och lågmält, även om det hemska. När det så småningom framkommer att Tommy Oranges namn på cheyennernas eget språk, det som talas av kanske fem personer i de sydliga staterna, varav hans pappa och syster är två, betyder "Birds singing in the morning" känns det passande.

Tommy Orange ler. Egentligen vill han vara hemma och pyssla med sitt, han gillar enskildhet.

- Jag skrev inte det här för att få tala inför publik, men om min bok åstadkommer medvetenhet accepterar jag det. Jag inser att det kan vara bra för folk att bättre förstå vad jag pratar om.

Även "Pow wow" är en berättelse om hur infödda klädda i traditionella dräkter och fjädrar dör av pistolkulor. Men där slutar också likheterna med en traditionell Western. 78 procent av dagens infödda bor i städer utanför reservaten. Tommy Orange skriver om dem, däribland den 21-årige langaren Tony Loneman, en gång "full jävla bebis" i sin mammas mage, nu med koncentrationssvårigheter och förvridna ansiktsdrag på grunda av fetalt alkoholsyndrom, "dromet" som han kallar det.

Tony säljer droger, jagar pengar och är som så många andra av bokens existenser märkt av alkoholism även om han vägrar supa själv.

Punkterar myten

Harvey, pow wowens konferencier, har i sin tur slutat dricka och punkterar myten om att infödda skulle tåla alkohol sämre än någon annan.

- Om man tittar på olika grupper som lidit av vad den amerikanska regeringen gjort så har även den svarta befolkningen varit svårt märkt av alkoholism. Narrativet som gjort gällande att vi har en svaghet för alkoholen tar ifrån oss vår makt, det tar ifrån oss orsaken till att vi dricker.

- Som om det vore en svaghet i stället för ett sätt att hantera en smärtsam historia, säger han och framhåller att ursprungsbefolkningen varit underkuvad av "en regering som gjort några riktigt ondskefulla saker".

Hans egen far fick inte spela basket på college i Oklahoma eftersom han var infödd. Bokens fattiga och tragiska existenser har Tommy Orange delvis öst ur sig själv.

- Ju mer folk känner mig desto mer kan de se hur sakerna i huvudpersonernas liv kommer från mitt eget. Infödda har den sämsta hälsostatistiken i USA och den lägsta förväntade livslängden. Det finns så många sorgliga verkligheter.

Ögonblick av hopp

Tommy Orange säger att han vill skriva som det verkligen är, och tycker att han har gjort sitt bästa för att försöka balansera tragiken med ögonblick av hopp. Ett av dem förkroppsligas av pojken Orvil som lär sig pow wow-danser med hjälp av Youtube och som frågar kvinnan han bor hos, mormors syster, vad det betyder att vara indian.

- Vi förväntas ha full kunskap om vårt folk för att bli betraktade som tillräckliga. Så är det inte för någon annan grupp, säger Tommy Orange.

Vidden av just det kravet blir tydlig efter upplysningen om att det i USA finns fler än 570 olika stammar erkända av staten, plus ytterligare några mindre.

Just nu lär han sig tala och skriva cheyenne av sin far och syster som är i färd med att organisera en språkräddningsaktion. Tillsammans översätter de "Pow wow", både muntligt och skriftligt.

- Att boken har blivit så populär betyder i alla fall att folk är intresserade.