Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Leif Jordansson – här in action med sin guitarra portuguesa – och Peter LeMarc i Atlantis under inspelningsarbetet.

Leif sydde ihop "Den tunna tråden"

Peter LeMarc blundade, tog ett steg och ... lät Leif Jordansson sy ihop "Den tunna tråden". – Alla vi som var med kände att det här var något utöver det vanliga, säger producenten och arrangören själv.

Under året har Leif Jordansson varit högaktuell i sin gamla hemstad Trollhättan, som en av kompositörerna bakom verket "Stadens ljud" som uruppfördes i slussområdet i början av september.

En förinspelad Peter LeMarc hördes då ljuda över området i form av stycket "Stavre mosse".

Och Jordansson var i allra högsta grad en nyckelspelare under tillkomsten av LeMarcs nya album "Den tunna tråden".

Arbetsglädje i studion. Foto: Jan Nordström
Arbetsglädje i studion. Foto: Jan Nordström

– Under åren har jag hållit på mycket med film och teater, har skrivit för orkester och jobbat mer experimentellt. Men jag kommer från en rockbakgrund och det var så skönt att hitta hem och använda mig av det. Sånt jag gillar, som soul och sväng, säger Leif.

1980 stod han och Peter på scenen tillsammans, under en antikärnkraftsgala i Trollhättan, och även om duon känt varandra sedan dess är det först på senare år de börjat umgås.

Nu fick Leif förtroendet att inte bara göra arrangemangen till LeMarcs låtar utan också sätta ihop bandet som skulle framföra dem.

– Peter ville inte ha mig för att skapa någon sorts nutida konstmusik utan använda mig som en hantverkare, en som kunde fixa det han strävade efter. Kanske den enda beställningen jag fick var: Ingen Hammondorgel, ingen elgitarr. Men det blev lite elgitarr till slut ändå, haha.

Leif berättar att han i ett tidigt skede slog fast att projektet inte under några som helst omständigheter skulle få falla i den pretentiösa fällan.

– Det gällde att väga upp allvaret i låtarna med musiken, som är soul och i den trakten. Det skulle också vara sexigt, fräckt och svänga samtidigt som musiken följer texten. Det handlade om att skapa en atmosfär runt Peters bilder, säger Leif och fortsätter:

– Peter är på en sån nivå att han inte behöver skriva för att testa sig fram, utan gör det han är bra på utifrån sin situation i livet. Det går liksom inte att göra en The Who-platta när man är 58.

I grunden finns en kvartett med Leif själv på gitarr och det mandolinliknande instrumentet guitarra portuguesa, Tomas Hallonsten (klaviatur), Josef Kallerdahl (kontrabas) och Erik Nilsson (trummor).

Därtill solisten Nils Berg (basklarinett och saxofon) samt ytterligare blås och stråkar som och spelades in i efterhand utifrån Leifs skrivna arrangemang.

Annars är det musikskapande i sin ädlaste form som varit ledstjärnan, det vill säga live i studion.

– Peter kör Dylangrejen, det ska gå snabbt och helst handla om förstatagningar och vi var väldigt nära det hela tiden. Ibland hann inte klangen tona ut förrän Peter sa "skitbra, nu går vi vidare". Han har alltid varit en otroligt bra sångare, nu tycker jag att han är bättre än någonsin. Det finns ett djup i rösten, något intimt som går rakt in i hjärtat.

Leif understryker att lite lämnats åt slumpen:

– Vi kan kasta ur oss lösryckta idéer och ha kul med dem, men allt bygger egentligen på erfarenhet. Det blir ett sätt att hålla liv i det kreativa arbetet.

Under arbetet fungerade Per Lindholm som en sorts administrativ producent, och den legendariske ljudteknikern Janne Hansson som driver den anrika studion Atlantis och jobbat där sedan Metronome-eran satte också sin prägel på slutresultatet.

– Han tyckte själv att detta är något av det bästa han gjort som tekniker. Den här sammansättningen människor gick all in och alla vi som var med kände att det här var något utöver det vanliga. Jag ser den här skivan som väldigt ljus och omfamnande, en livshyllning.

 

Läs också: