Det har gått mer än 15 år sedan han ställde ut i hemkommunen senast, så det är ett efterlängtat namn Peter Hagsér med ett belåtet leende, efter två års planering, presenterar som premiärkonstnär 2017.
På plats i Konsthallen står och hänger nu verk i vitt skilda tekniker, nogsamt utvalda och utplacerade av konstnären, som började med att göra en pappmodell av lokalen innan han valde ut det han skulle visa.
– Så gör jag alltid, särskilt inför utställningar i stora hallar, men det var först när jag fick in det här som jag såg vad varje verk fick för uttryck. Det är alltid lite ångestladdat, för det händer mycket när de kommer på plats och även minsta lilla förflyttning kan helt förändra uttrycket, förklarar han när han visar oss runt i utställningen.
Det där med att skapa i olika medier och tekniker är något av Tomas Niklassons signum och förklaringen är enkel:
– Jag är målare i grunden och kommer alltid tillbaka till måleriet, men det är roligt att bryta ny mark. Jag vill överraska mig själv, annars skulle jag tröttna, och jag vill att det ska vara lika roligt nu som när jag började.
En väldigt nybruten mark är hans verk av kogödsel och halm, byggt på stommar av hönsnät. Ett konstmaterial Tomas är medveten om kommer att dra till sig viss uppmärksamhet.
Gödslet har han fått av en bonde i trakten och resultatet har blivit en samling kläder som tycks sväva fritt i lokalen. Även det en detalj som lämnar konstverket "Shelter" öppet för egna tolkningar.
– Det är nog rätt unikt att använda sig av kogödsel, men materialet i sig står för olika saker för olika människor. Vissa kan säkert tycka att det är lite äckligt, men för mig symboliserar det helt andra saker. Isolation till exempel. Och näring. Men också något slags skörhet och ruffighet, den utsatthet som drabbar grupper som tiggare, hemlösa och psykiskt sjuka.
Utsatthet är ett tema Tomas haft med sig i 20 år och som har rört och berört människor som sett hans konst i såväl Sverige som utomlands. Det gäller inte minst utställningen "Bergtagen" som tillkom efter att han genomfört ett flera år långt konstprojekt där han tillbringade mycket tid med människor med svåra psykiska problem. Förutom målningarna gjorde han även Filmen om Dan, som har visats i Sveriges Television vid två tillfällen.
I samma del av Konsthallen där Bergtagen-tavlorna finns hörs ett sörplande ljud ur ena änden av lokalen. Det tycks komma från en provisorisk boplats, byggd av kartonger, grenar och annat skräp. Det är det så kallat platsspecifika verket "Shelter 2", vars föregångare har kunnat ses vid olika utställningar i Polen.
– Skräpet är insamlat i Innovatum-området. Kommer man som flykting är det kanske så man gör för att bygga sitt bo. Man samlar ihop det man hittar och bygger av det.
En serie abstrakta självporträtt i storformat, kallade "Closed eyes", sätter spännande färg på väggarna i en annan del av Konsthallen.
– Jag vill få ett slags energi i dem, ett flöde, där varje penseldrag måste ha en betydelse, förklarar konstnären som kallar tavlorna ett slags inre självporträtt.
Konst och hur man upplever den är subjektivt, men för undertecknad är det "Communication/One Life" som gör starkast intryck. Det är ett sätt för Tomas att hedra och minnas sin yngre bror som gick bort blott 37 år gammal. Ett verk byggt på en målmedveten vandring bestående av lika många steg som brodern levde. Ett verk som består av flera delar och som är svårt att beskriva, men där känslan det skapar är lika påtaglig som tjock-tv-apparaterna som utgör en av delarna.
– Det har visats i bland annat Kiev och på olika platser i Polen och det funkar överallt. Jag gillar kontrasterna och den visuella spänning de skapar. Det är ett liv mätt i steg och omvandlat till kilometer. Ett liv som blev 8,7 kilometer långt ...
2017 bjuder på sex utställningar i Konsthallen Trollhättan, tre under våren och tre under hösten. Så här ser programmet ut.
14/1-26/2 Tomas Niklasson
11/3-16/4 Benjamin Björklund
29/4-11/6 Helena Mutanen
19/8-10/9 Öppen salong
16/9-15/10 Ella Tillema
28/10-30/12 Mystrium – en annan Konsthall
